Nu är vi hemma igen. Jag har live-twittrat (finns det något annat sätt) hela kvällen och bitvis var det verkligen ståpäls både här och där. Det som är trist med Idol är att all feelgood som man byggt upp under programmet bara faller platt när det blir dags för utröstning.

Sedan första vändan jag var på Idol 2004 så har allt runtomkring verkligen exploderat. ”Loungen” som är utanför själva studion var på den tiden inget mer än ett grått, trist väntrum. Nu för tiden är det discodisco överallt! Sponsorerna kastar sig över en och du kan sjunga karaoke, plåta dig tillsammans med pappersvarianter av idolerna i verklig storlek och tävla till höger och vänster.  Idol är verkligen en hel ekonomi helt i sig själv.

Pappa klädde upp sig och följde med.

Veros favvis var Mariette.

Jenny i förgrunden medan Eddie gör sig redo.

Tove i kvällens bästa framträdande. Vilket tryck!

Mariette är en av mina absoluta favoriter.

Eddie och Rezas duett. Jag anar sparks!

Jump on board, take a ride!

Till slut fick Eddie åka hem, men han gjorde det med flaggan i topp!