Idag är alltså dagen då jag skulle börja dricka kaffe. Sånt där lyxkaffe med fluffad mjölk, men never the less, kaffe. Jag är en av de få som lyckats undslippa koffeingiftet större delar av mitt liv, borträknat de tre månaderna i USA i höstas då jag bodde på Starbucks. Men det räknas inte riktigt. Åtminstone inte om man frågar riktiga kaffedrickare. Syrup och mjölk liksom. Bluffåbåg.

Men nu skulle det alltså vara dags. Why, you ask? Därför att risken att jag skulle somna denna måndagseftermiddag annars var överhängande. Sömn var en bristvara i helgen. Och sedan kombinerar man för lite sömn med för mycket trevligheter vilket resulterar i trötter-Linda på måndagseftermiddagen.

Men jag borde ju veta bättre vid det här laget, det är ju inte direkt första gången jag ska lära mig dricka livets dryck. Och resultatet är fortfarande detsamma. Jag får ont i magen och blir ännu tröttare medan kroppen gör uppror. Det är väl helt enkelt så att det finns vissa saker som inte är ens grej. Kaffe är min. Och spinning. Don't even get me started on that one.