Igår lekte jag med Carin som hade varit och jobbat på festival och hade lite problem att känna sina lemmar. Helt plötsligt kunde hon börja gasta ”ojoj, nu försvann läpparna!”. Inte helt lätt att föra en konversation med en person med förlamningstourettes.

Jag hade haft en av de värsta dagarna på senare tid. Som helt magiskt efter ett besked som kanske borde ha varit ledsamt blev så mycket bättre. En sten har lyft från hjärtat. Jag är tillbaka igen.

Vi började på Vapiano i Gamla Stan.

Där får man färska kryddor vid bordet. Lyx.

Jag åt pasta med salami, ruccola, pinjenötter och ricotta. Jag dog lite av godhet.

Jag har fortfarande jättegröna naglar. Hej!

Sedan gick vi till Eken. Den här glada mannen stod i baren och satt barnvakt till Carins telefon som hon glömde medan vi gick till Ljunggrens takterass. Så vi fick gå tillbaka.

På vägen upp på Götgatan vinkade en glas man i silverjacka till oss. Himla roligt.

När det blev senare gick vi på Nada och hälsade på. Alla vägar bär tydligen dit.

Pelle var också där. Han var jätteglad och pussig.

Sedan gick jag hem innan jag blev pumpa för att jag är vuxen och ansvarsfull. Eller i alla fall tills det blir semester. Och det var den kvällen. Så liten men ändå så stor.