Jag sitter här i mörkret. Mina klockor tickar inte i takt med varandra. Millisekundrar om vartannat.
Jag som varit bunden så länge. Som haft en osynlig boja som tyngt ner mig. Utan att veta hur jag skulle bli fri, hur jag skulle kunna lägga det till handlingarna och gå vidare. Som vridit och vänt och byggt upp det i mitt huvud tills det var större än det någonsin var. Mer otillgängligt. Mer idealistiskt. Mer perfekt. Något det aldrig var. Hjärnspöken.
I slutändan var det så enkelt. Och på en sekund så var det borta. Som att en tyngd fallit från mina axlar. Helt plötsligt var jag fri. Och vägen framför mig var rak och ljus. Kvar var lite sorgsenhet över att saker inte blir som man har tänkt sig. Men det tas över av hoppet. Att allt kommer att bli precis som det var meningen att det skulle bli. Och under tiden så lever jag.
Livet people. Livet. Är det inte helt jävla magiskt?