Den här dagen kommer folk troligtvis minnas som ”en av sommardagarna i april”.
Igår var det över 20 grader varmt ute, uteserveringarna var överfulla och jag har även hört rykten om att folk badade (någon hejd på dumheterna får det väl ändå vara?). Idag har otaliga människor legat i parker och själv känner jag redan FOMOn komma flödande.
Jag sitter med balkongdörren vidöppen (för att inte känna att jag helt slösar bort den här minisommaren) och tittar på solnedgången som gör eld av granarna på andra sidan den dånande vägen. Jag har ställt in min PT, mitt parkhäng med Carin och mitt solnedgångsfotande med Jackie för att jag orkar inte. Och jag känner mig som en svikare.
Så här fungerar min utmattning
Idag är en av de där dagarna då allt känns jobbigt och meningslöst och jag vill bara gråta för det känns som att det kommer kännas så för evigt. Jag vet att det går över, troligtvis så snabbt som till på måndag men just nu känns det här hålet i bröstet helt jävla ofyllbart.
Så här fungerar min utmattning. Rakt in i kaklet måndag till torsdag har gjort att fredag till söndag är helt obrukbara. Då sover jag, tittar på serier och sover lite till. Kämpar in några promenader (som borde vara ljuvliga tack vare sommarvädret) och hoppas att inte träffa någon som vill prata med mig. Jag undviker medvetet att gå ut när grannarna är ute och jag går inte och handlar, allt för att slippa social kontakt.
Varför är det så svårt att förklara?
Men vet du vad jag tycker är det allra jobbigaste med utmattningen? Det är att avboka saker på grund av den. För jag vet aldrig vad jag ska säga. I mitt sms till min PT och till Carin imorse skrev jag ”Jag har mått så bra i veckan men så idag sa kroppen ifrån. Jag kommer inte ur sängen. Förlåt.”
Jag hatar att jag ber om ursäkt. Men jag känner att jag måste. Vi hade ju en plan, vi hade bokat en träff och jag bangar. Och jag vet aldrig hur jag ska förklara att jag har en klump i halsen och känner mig rädd för människor. Det känns så jävla dramatiskt. Kan man bara skriva ”behöver avboka idag pga utmattning”?
Och så tänker jag att jag borde ha förstått det och inte bokat in att ses. Inte gett folk falska förhoppningar. Jag känner mig som Peter som skriker om vargen och till slut är det ingen som litar på att jag faktiskt kommer när jag säger att jag kommer. För jag kommer ju nästan aldrig. I alla fall inte på helgerna. Borde veta bättre och bara inte boka in saker på helgerna.
#HjälpJagÄrUtmattad
I torsdags var jag på releasefesten för Claras och Ericas bok ”Hjälp, jag är utmattad”. Jag började läsa den på vägen hem på bussen och blev nästan gråtfärdig. För även om jag levt med utmattning från och till i snart 15 år så har jag inte lärt mig hur jag ska kommunicera kring det. Hur jag ska förklara och känna att det är okej att boka av saker i sista stund. Även om jag säger det så känner jag det inte.
Så nu ska jag gräva ner mig i den här boken och hoppas på igenkänning och handfasta råd. Och att känna mig mindre som en svikare. För det är vad utmattningen gjort mig till i mitt huvud. En svikare.
Och grattis i efterskott Clara!
7 svar
Åh, vad jag känner igen det här! Det är jobbigt att utmattning inte syns på utsidan, att det inte går att förklara som vilken annan sjukdom som helst. Ingen hade ju sagt förlåt för att de inte kan ses för att de har magsjuka till exempel.
En annan sak som slår mig då och då är att det tyvärr fortfarande, i vårt samhälle, inte är ok att sjukskriva sig från jobbet ett par dagar för utmattning. Det är också ett sådant tillfälle då jag varje gång slås av att jag inte vågar säga som det är.
Utmattning är svårt, det är något som vi får lära oss lite mer om varje dag, hur vi ska hantera det och hur vi ska förklara det för våra vänner. Tack för att du skriver om det, vi behöver fler som sprider kunskap om utmattning!
Åh vad jag känner igen mig. Det är så himla svårt att säga något överhuvudtaget. Tror jag får beställa den där boken! ♡ Skulle vilja säga att du inte ska be om ursäkt men så gör jag det själv så vet inte vad jag ska skriva 🙁
Åh jag känner så väl igen mig. Kände mig också som en svikare. Så länge man är ärlig så förstår de 💖 När min utmattning var som värst hade jag lite social fobi och fick panikångest över tanken på att gå ut. När detta sedan började bli bättre så var jag ändå tvungen att förbereda mig hela veckan inför det som jag hade planerat i helgen. För min egen skull slutade jag planera in saker och tog dagarna som de kom. När jag sedan började jobba igen hade jag helgerna fria till att göra det jag orkade och kände för, eftersom jag visste att jag eventuellt skulle vara slutkörd efter arbetsveckan.
Tack för att du delar med dig av detta! Känner igen mig i mycket av det du skriver <3
Men du… det är ALDRIG fel att avboka om man inte mår bra…Klart att du måste lyssna på din kropp Linda… Men det är inte en motsättning det där med att be om ursäkt. Det tycker jag att man kan göra ändå. Inte för att du bär nån skuld, utan mest för att det visar att du ändå bryr dig om att du roddar om i den andres dag. Men som sagt – du måste lyssna på vad DU klarar. Puss ❤️