Innan sommaren var jag på begravning. Det var min mammas farbror som gått bort efter en längre tids sjukdom så dödsfallet var inte oväntat. Jag hade inte träffat honom jättemånga gånger men följde med i solidaritet till både min familj och hans.

Väl i kyrkan var jag den som grät mest. Jag som knappt ens kände honom. Men jag klarar inte av att se andra människor gråta så där stod jag och lipade som ett vattenkraftverk framme vid kistan och folk undrade garanterat vem i hela friden jag ens var.

På kvällen pratade jag, min mamma och min morbror om begravningen. Om den surrealistiska känslan det är att veta att i den där trälådan ligger någonting som brukade vara deras farbror. Men som nu var.. vaddå? Ett skal? En hög kött? Ett resultat av naturens gång?

Jag tänker sällan på döden. Men efter den dagen gjorde jag det. Begravningen fick mig att känna en sådan meningslöshet. Jag menar, här kämpar vi på, jobbar och lär oss saker och plockar ögonbrynen och uppdaterar Instagram. För vad? För att bli maskmat och inget vi gjorde spelade någon roll?

Jag menar inte att låta cynisk. Jag fick bara en sådan tankeställare. Vad är poängen? “Att vara lycklig”. Jaja, visst, men vad är den STORA poängen?

Här har vi mammas farbror. En intelligent man med mycket humor och en problemlösare av rang. Han lever ett långt liv, samlar på sig en drös med visdom och sedan POFF en dag så är allt borta? Var tar det vägen, all den erfarenheten? Det verkar ju onekligen bortkastat att den skulle begravas med honom och hans mystofflor?

Det måste finnas en plan, eller? För att vi människor skulle bli så “intelligenta” att vi förstör vår egen värld, det kan inte bara vara en slump?

Så många frågor och inga som helst svar.

Jag fortsätter jobba, plocka ögonbrynen och uppdaterar Instagram. Även om det ibland känns lite mer meningslöst än vanligt.

23 svar

  1. Jag vet inte riktigt varför men jag har också funderat en hel del på det här den senaste tiden (har liksom inte varit på någon begravning eller så). Tänker att kanske har man perioder där dessa tankar är mer närvarande och det är något människan alltid frågat liksom. Och när man grubblar på det, så har det i alla fall för mig blivit så uppenbart varför människor söker sig till en tro. Det är väldigt lätt att ”tro på något” tänker jag, för annars kunde man go insane liksom. Ändå är jag själv inte särskilt troende.

    Jag läste dock en annan intressant tanke ”vad vore mest skrämmande, att dö – eller leva för alltid?” Kan också rekommendera sommarpratet med Dagny Carlsson, hon gjorde mig liksom lite lugn. Och så tänker jag: make the most of it, ta inte så allvarligt på saker och följ det du drömmer om!! 🙂

  2. Om någon sitter inne med det svaret så har nog hen Nobelpriset inom räckhåll 😉 svaret på den frågan tror jag också är olika för varje person, man måste hitta sitt eget svar. Ja, jag vet, skitsvårt… jag tänker mycket på att försöka göra det bästa av nuet. Inte så mycket om jag får det, eller blir det, då kommer allt bli bra. Jag menar fortfarande att man ska ha mål och drömmar och sträva framåt, men försöka uppskatta nuet och det man har.

  3. Har också funderat på det här de senaste veckorna sedan min katt dog helt plötsligt, ung, frisk och stark. Vad är egentligen meningen med allt ytligt trams man håller på med, när man kan trilla av pinn när som?

    Svar: INGEN ANING. Jag bara antar att man måste försöka leva ändå, göra det man gillar och sånt som är bra för en. Hellre det i alla fall än att bara strunta i allt och invänta slutet. Antar jag. :/

    1. Åh, känner mig dig. Husdjuren, de blir ju familj de små liven. Jag tror absolut på att göra det bästa av tiden och leva sin egen sanning men kollektivt, vad är poängen?

  4. Jag tror att man krånglar till det, eller alternativt gör det för enkelt, genom att tro på att det fins någon plan, eller mening, som är förutbestämd. Jag tror faktiskt att vi måste stå för våra val, och våra gärningar, och försöka göra dem så klokt som möjligt. Fundera ut en mening som jag själv vill ha med MITT liv och försöka genomföra det. Och i det genomförandet försöka låta bli att göra andra illa och kanske också fundera på om mitt beteende kanske kan leda till en bättre värld. I det lilla. Jag är nämligen av den fasta övertygelsen att om vi alla försöker göra gott i det lilla vi kan påverka så kan det så småningom leda till något större.

    1. Håller helt med dig. Jag lever efter karma. Men kan ändå inte låta bli att fundera på det fyrkantiga i evolutionen och det så flytande i människans själ.

  5. Ja, den tanken har man ju tänkt några gånger och jag landar ungefär där du landar. Och brottas sedan med att inte känna så jävla stor meningslöshet med allt. Tillsvidare, och sedan halva livet, lever jag ändå efter devisen att må bra. Det går bra. Oftast.

  6. Man tänker tusen tankar men kommer inte fram till nåt svar. Min mamma dog ifjol. Från att varit frisk levnadsglad så blev hon sjuk och dog. På tre veckor hände det. Min mamma, min bästa vän. Min mamma som borde haft så många år kvar (hon hade nyss fyllt 64). Från att ha träffat mamma flera gånger i veckan, pratat med henne i telefon flera gånger om dagen. Sen inget. Bara en sorg så stor och en tomhet. Jag frågar varför men får inget svar. Det gör förjävligt ont och livet kommer aldrig bli detsamma. Jag får vara utan mamma, pappa måste vara utan sin fru, min dotter är utan sin mormor. Mamma, den bästa mamma man kan tänka sig. Varje dag är jag påväg att ringa mamma, blir som ett slag i magen när jag kommer på att jag inte kan.
    Jag fattar inte heller hur man kan vara här, man är så mycket, man är så älskad, man är så behövd. Man känner och tänker. Allt man är, var tar det vägen sen. Jag hoppas så att det finns en himmel, och att mamma lever och har det bra där. Jag klarar inte tanken att det bara slocknar. Det måste finnas mer än så.

    1. Jag är så ledsen att du förlorade din mamma. Det måste vara överjävligt. Så ledsen, jag vet inte vad jag ska säga.

      Exakt, det måste finnas mer än så. <3

  7. Wow jag är MINDBLOWN av att du tänkte sällan på döden. Jag tänker på döden MÅNGA ggr varje dag och har gjort så så länge jag kan minnas. Hur kan man inte tänka på att allt tar slut en dag och man dör och att alla man älskar ska dö och hur plågsamma deras begravningar kommer bli osv etc? Asså jag är inte deprimerad alls eller så och menar så klart inte som kritik men det är bara fascinerande för mig att man inte alltid tänker på förgängligheten. Hmmm det kanske finns en anledning till att jag älskar Ingmar Bergmans filmer och ”svår” litteratur inser jag :’) jag läser just Thomas Bernhards självbiografier och hans tes är att allt är meningslöst och att vi bara cover things up med löjligheter och inte pratar om det verkligt viktiga och sen dör de vi hade velat prata med. Himla deppigt men man kan också se det tvärtom: att ta tillvara på de meningsfulla relationerna, njuta av små fina stunder i vardagen, ställa frågorna till de äldre generationerna innan de försvinner och bara försöka skapa en tillvaro man trivs i. Det tror jag är meningen med alltet men jag tvivlar också, dagligen (tror dock till 0 procent på gud/afterlife etc). Hoppas att positiviteten i min kommentar framgår, det är fantastiskt att vi lever och har människor i våra liv som får oss att skratta och fundera. Och det är meningen med allt tror jag. Och du är bäst på att uppfylla saker du drömmer om, se bara på inos! Kram! <3

    1. Alltså, är det inte APJOBBIGT att tänka på döden hela tiden?! Jag gör det nästan aldrig och har en förvånansvärt odramatisk inställning till döden. Men det har förmodligen att göra med att jag varit förskonad från att förlora viktiga personer i mitt liv. Jag kommer säkert omvärdera den känslan under livet. KRAM!

  8. Jag förlorade min pappa i cancer när jag var 23 år. Om det var något man behövde prata om, få råd av, som alltid var där för en var det han. Hans sjukdom fortskred snabbt, och jag såg honom svälta & ha oerhörda smärtor då inga mediciner i världen kunde ta bort dem. När han dog, dog en del av mig. Hur skulle jag fortsätta mitt liv utan honom? Några månader efter begravningen gick jag in i väggen, eller utmattningsdepression som det också kalkas. Det har en lång resa tillbaka från det hålet inuti mig till idag.

    Det har varit en stor lärdom då jag fått omvärdera allt i livet, prioritera vad som verkligen är viktigt här i livet & att ta hand om mig själv bättre. Idag har jag man, två barn & en hund. Vardagen är livet, att älska människor/djur, vara i naturen/påta i trädgården & njuta av att kunna äta gott.

    Det som gjorde att jag kunde gå vidare när det var som mörkast var att min pappa en natt besökte mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt, men han kom till mig & berättade att han har det bra nu & inte har ont längre. Han var också närvarande när mitt första barn föddes, han har alltså varit med mina barn innan de kom hit, så ja- det finns tydligen en plan för att just mina barn skulle födas av mig, precis som med alla val man gör i livet, allt som händer en osv. Det är livet, lev det som du vill, mår bäst av & var aldrig rädd för döden. Jag har fått veta att det bara är en sluss till en annan värld där alla vi älskar har saknat oss & väntar på oss ❤️ Vad det är/ var det ör vet jag inte, men är inget jag känner att jag behöver grubbla på. Livet går vidare både nu & sedan.

    Ursäkta det långa inlägget, ville bara dela led mig av min erfarenhet av livet & döden.

    1. TACK för det långa inlägget och att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Jag är ledsen att du behövde gå igenom det, att förlora en förälder, jag vill inte ens tänka på det. Och så skönt att du fått ett lugn och en tröst till slut. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Att coacha en deltagare i årets Robinson

Hanna är en av deltagarna i årets Robinson! Och en av mina coachingklienter! Hanna mailade mig i oktober förra året på jakt efter en coach.

En söndag då jag stöpte ljus i Brynge

När mamma fyllde år för några veckor fick hon, i present av mig och Anna, en eftermiddag då vi tillsammans skulle åka iväg och stöpa

Julia Roberts Homecoming

Serietips – Homecoming

Om vi säger så här – ”Homecoming” är en av de bästa serier jag någonsin sett. Där uppe med ”Handmaid’s Tale” och ”Westworld”. Så vansinnigt