Sist jag såg Jenny var hon platt om magen och långt ifrån gravid. Nu har hon en fem veckor gammal bebis. Det betyder att jag inte träffat Jenny på alldeles för himla länge.

Ikväll fick jag äntligen krama på henne och hennes lilla familj som numera, förutom Robban, även innehåller Tindra, 5 veckor och 1 dag gammal. Tindra har mohawk och världens största ögon och rynkar på ögonbrynen och knorrar och skrattar. Hon är sådär bebissöt som bara bebisar kan vara. Det vore ju väldigt konstigt om jag börjar knorra och rynka på ögonbrynen på bebissött vis. Skulle bombis inte funka alls.

Och vi åt pasta och drack vin och tittade på Idol och så sjöng jag ”fredagsmys”-sången för Tindra och sedan kaskadspydde hon ned hela mig. Det är nästan så att jag och min sångröst tar det hela lite personligt. Alternativt att jag skyller på OLW.

Och så känner jag åter igen att jag kanske borde längta efter det här livet men att det känns så galet långt bort från min egen verklighet. Som när Jenny säger ”hon går upp bra i vikt” (barnet antar jag) och jag bara nickar och har inte den blekaste aning vad det är meningen att jag ska svara på det. Och jag pratar om galna festkvällar och pojkar och känner mig som en 20-åring fast i en något mer förfallen kropp.

Men så tänker jag att Jenny är ju ändå precis samma fantastiska Jenny som för ett år sedan. Nu finns det bara en miniversion av henne i världen med. Och det är ju himla fint egentligen. Det kanske skulle vara något för mig med. Fast vi tar nog det en annan dag.