Livet går för fort

Livet går för fort

Känner du ibland att livet springer ifrån dig? Att allt går så jädra fort samtidigt som ingenting händer?

Jag är så beslutstrött samtidigt som en miljon vägskäl breder ut sig framför mig. Vilket beslut är rätt?

Vilken väg ska jag gå med mitt företag? Kommer jag någonsin hitta någon att dela mitt liv med och hur ska det isåfall gå till? Ska jag bara skita i det och skaffa barn själv? Ska jag ta steget och flytta hem till Övik eller är det ett osmart val rent karriärmässigt?

Ja du ser ju, det är ju inte ”vad ska jag äta till middag”-funderingarna och detta är vad som snurrar i mitt huvud hela tiden these days.

Ibland får jag panik över att jag nästan är 40 och vissa av dessa beslut måste jag liksom ta nu. Jag har ingen betänketid kvar. Det känns som att jag ligger efter i livet. Nästan alla mina vänner är yngre än jag och visst, fem år är ingen evighet men när det kommer till beslut om sådana saker som att skaffa barn så är det en livstid.

Ibland önskar man att man kunde reklamera några år och få tillbaka dem igen.

 

26 svar

  1. Åh, även om jag är 10 år yngre än dig kan jag verkligen relatera till dina funderingar och tankar. Inga lätta frågor att bolla runt med i huvudet hela tiden. Framförallt inte de som gäller partner och barn kan jag känna. Hur vet man vad som är rätt liksom? <3

  2. Hej,
    Jag känner väl till den känslan, samtidigt som jag ibland tycker att livet pausas…
    Det pausas och jag får liksom inte leva, men tiden går… Som nu när jag ska ta mig igenom
    en helvetisk cytostatikabehandling. Ingen picknick precis och då blir man besviken för jag skulle ju göra så mycket annat det här året.
    Nu när vi sålt vårt hus och flyttat till stan och gjort vårt liv enklare.
    Jag är 44, men jag har ju en dotter. Hon är 13 och välsignade mitt liv innan jag var sjuk förra gången.
    Vet du, vill du ha barn – skaffa det. Bry dig inte om vad andra tycker. Har du en stark längtan efter ett barn så vet jag att du kommer bli en fantastisk mamma.
    Sen är det ingen enkel match att vara ensam mamma. Det var jag de första fyra åren, men då träffade jag min man – mitt livs kärlek och som nu är pappa till mitt barn.
    Ingen vet vad som väntar bakom nästa krök, så se till att uppfyll dina drömmar och det du längtar efter.
    Livet går ju inte i repris.
    Ta hand om dig!
    Varm kram Anna

    1. Åh fy fan. Så ledsen att du måste gå igenom sådan skit. Exakt så har jag känt under mina utmattningsperioder. Livet pausas men tiden går – där borde vi få reklamera!

      Det är väl det som är svårt – jag har ingen STARK längtan efter att bli mamma. Men längtan blir starkare ju mer jag tänker på det. Jag är så rädd att jag ska ångra om jag INTE skaffar barn.

      Och att jag kommer bli ensam i det, det vet jag ju isf, även jag hoppas ha vänner och familj nära.

      Lycka till med skräpbehandlingen. <3 Kram!

  3. Stor kram! Kunde ha varit jag som skrev texten (fast, jag hade säkert skrivit några fel på svenska 😉
    Känner igen det du skriver om. Det är svårt ibland :s
    Hoppas allt kommer att klara sig.

  4. Tänker på typ samma saker, utom det där med att flytta till annan stad, det hoppar jag över. Men barn o livet som ensam snurrar mycket i huvudet. Och jag får ingen rätsida på det. Jag vill så gärna vara två om en sådan sak… men samtidigt kan jag inte stå ut med tanken att leva livet framöver utan egen familj. Kram!

    1. Jag vet! Jag är så trött på att ta ALLA beslut i mitt liv. Jag bestämmer ju liksom ALLT. Vill bara att nån annan ska ta rodret en stund.

      Kram!

  5. Å, den eviga frågan. Håller mesig att det springer så fort och samtidigt är allt på paus. Att reklamera några prover ju den perfekta grejen! Oavsett, det löser sig även om det känns stressigt just nu. Kram!

  6. Ja, men känner så igen mig! Nu är det visserligen inte samma funderingar vi har men ändå.
    Jag känner att ”alla andra” runt i kring mig har kommit så mycket längre i livet än vad jag har gjort. Jag är 25 med en icke fullständig utbildning till historievetare (jag jobbar dock med att bli klar med min c-uppsats just nu-känns hopplöst) som just nu i den här sekunden jag skriver detta, har tagit mig 5 år istället för 3 som var tanken.
    Hade mer än gärna velat spola tillbaka tiden tre år, och helt enkelt göra andra, mer genomtänkta val i livet. Tillbaka till när allt kändes lite mindre hopplöst.

    Ber så hemskt mycket om ursäkt för väg av text, men det rann bara ur mig.

    1. Jag hör dig. Och tack för dina tankar, jag uppskattar den även om den drar iväg! 🙂 Och din resa kommer make sense, det lovar jag. Kram!

  7. ÅH vad tufft det måste vara när besluten liksom står på sin spets. (Som med barnfrågan men även annat säkert där man itne bara kan sitta och vänta tills magkänslan är färdig…) att fatta beslut innan man är redo är som att behöva äta när man inte riktigt är hungrig för att man inte hinner äta sen (story of my Life pga småbarn + jobbar på akuten titt som tätt så det gällar att äta i för väg när man har chansen både hemma och på jobb fö rman vet aldri gnär man får chansen igen…)

    Vet inte om det är någon tröst för någon men jag är sådan att jag rusat genom livet rent formellt i vad jag gjort för grejer som man kan lista på ett papper. typisk sån som folk säger att de får ångest av för att man borde osv.
    men jag ser ju också bara alla de här bitarna jag inte gjort, allt som kanske inte blev så bra för att jag skulle göra för mycket på en gång osv. så ÄVEN när man har ”lyckats” med grejer på pappret sitter man ju inte och känner att allt är sjukt gött och att man är så himla bra (i alla fall aldrig jag), man är ju bara en vanlig skruttmänniska i alla fall som är sur innan morgonkaffet och glömmer bort att klippa sin tånaglar och lyckas få balsamicodressing i sitt ögonbryn och går med det en halv dag på jobbet för att ingen säger till (true stories alltihop).

    så besluten är jobbiga när de pågår men LIVET ÄR LIVET oavsett hur man väljer, och när man väl har valt får man lära sig att leva med det som blev – det är inte säkert att allt skulle blivit så magnifikt om man valt på något annat sätt heller.

    1. Jag glömmer också klippa mina tånaglar. Jag vet vad du menar, även om det ser ut som att livet är perfekt så har ju vi alla sånt vi kämpar med, stora saker eller balsamico i ögonbrynet (hihi).

      ÄLSKAR din långa kommentar och tar faktiskt med mig lite tröst i det. Att det blir nog bra oavsett vilken väg man väljer. Kram!

  8. ps sorry vad långt det blev, jag gjorde radbrytningar för att undvika textväggen men de kom visst inte med! kyssar&kärlek på dig och alla med livsångest i kommentarsfältet <3

  9. Första gången jag är inne på din blogg men kände att jag ändå ville kommentera!
    Vet inte din exakta ålder och jag kanske är 5 år yngre.. men har själv varit i din situation med alla tankar.. Min jämngamla vänner har barn som snart är 10 år, de är gifta och har villor. Jag var tills för 2 år tillbaka oxå singel, de flesta av mina vänner var ca 5 år yngre. De flesta hade precis som jag då häst.. kanske just därför vi var singlar allihopa! Efter att jag sålde min häst hade jag tid för annat, inte alltför många killar hänger i stallet! Ibland måste man stänga vissa dörrar för att nya ska öppnas! Helt plötsligt hade jag tid att försöka träffa nån. Idag har jag och min kille snart varit ihop i 2 år! Och planer om barn finns.

    Jag förstår din stress över alla beslut.. men följ ditt hjärta och gör precis vad du känner för!

    Ha en fin dag!
    Kram

    1. Hej Elin och välkommen! Hoppas du hittar något du gillar och kommer tillbaka! 🙂

      Jag har ingen häst men jobbar hela tiden (och älskar det) samt har kanske blivit lite för bränd över tid för att orka ge mig in i leken igen. Tack för att du berättar din historia!

      Kram!

  10. Hej Linda! Jag köpte din bok om influencers på bokrean. Jag hade nog aldrig köpt den annars, tror jag. Fördomar om ordet ”influencer”, I guess. Men jag sträckläste den och tyckte att jag lärde mig en hel del som är perfekt för mig som jobbar med marknadsföring. Mycket av det önskar jag att jag läst för massor av år sedan då jag verkligen var ”inne i bloggsvängen”. Jag blev iaf väldigt taggad på att börja marknadsföra mig själv mer nu i sociala medier. Tack för att du skrev boken! Och angående blogginlägget; jag känner så igen mig i det där. Åren går och man minns knappt vad man gjort… haha. Lycka med med besluten!

    1. Hej ida! Va KUL att du gillade boken även om du var en skeptiker mot uttrycket. Och kul att du kände att den gav dig värde, det gör mig jätteglad! 🙂

      Och ja, kör kör! 😀

  11. Är yngre än dig men relaterar till känslan ändå! Försöker ändå någonstans intala mig själv att allt har en mening. Att alla beslut leder till viktiga erfarenheter som tar en vidare i rätt riktning!

  12. Känner igen, och minns känslan… vid 30 hade jag varit singel sisådär 7 år och längtade verkligen efter familj, men ingen jag träffade var rätt. Fick ett tips som jag lite hånfullt fnös åt, men gjorde ändå: Skrev på en lapp en beskrivning på hur den skulle vara som jag vill träffa och vara tillsammans med, stoppade i en bok och glömde bort. När jag ett år senare packade för att flytta ihop med min nuvarande man, hittade jag lappen och allt stämde in på honom. Vet inte om det funkar för alla, men det kostar ju inget att försöka!

    Senare när vi väl ville ha barn så gick det inte. Vi bestämde oss snart för adoption. Mitt tips är, om du är öppen för adoption: kör igång NU. Det är en lång process och det finns ett ålderstak. Då var det 42 år dagen när du får hem barnet och det kan ta flera år innan det händer, så ta åtminstone reda på alla fakta nu, vänta inte. Du kan alltid stanna processen, men är du plötsligt 42 så är det försent… Jag har skrivit ganska öppet om vår adoption här: http://www.famnyb.se Det är ingen vanlig blogg, utan mer informationsställe. Bara att fråga om det är något, du har min mejl om du vill ta det den vägen. Jag har flera kontakter som adopterat som ensamstående som säkert bollar om du vill. Ha en fin helg!

  13. Hej Linda!

    Förstår känslan. För min del känns det ibland som att jag har legat i koma de senaste 30 åren. Jag kan inte fatta att jag idag blivit ålderspensionär. Jag var ju bara 35 igår! Någon har stulit 30 år från mig.. Och denna någon heter ”Tiden”, jäkla tjyv! Men inte mycket att göra åt. Tiden gör som den vill med oss. Den står där och skrattar åt oss och det enda vi kan göra är att skratta tillbaka och ta en dag i sänder så gott det nu går…

    //Carl, gammal karl

  14. Min man och jag har varit gifta i ca 7 år nu. Vi var lyckligt gifta med två barn, en pojke och en flicka. För 3 månader sedan började jag märka något konstigt beteende från honom och några veckor senare fick jag reda på att min man träffar någon. Han började komma hem sent från jobbet, han brydde sig knappt om mig eller barnen längre. Ibland går han ut och kommer inte ens hem på ca 2-3 dagar. Jag gjorde allt jag kunde för att åtgärda det här problemet men utan resultat. Jag blev väldigt orolig och behövde hjälp. När jag surfade på Internet en dag, kom jag över en webbplats som föreslog att Dr. Ige Ajayi kan hjälpa till att lösa äktenskapliga problem, återställa trasiga relationer och så vidare. Så jag kände att jag borde ge honom ett försök. Jag kontaktade honom och han gjorde en trollformel åt mig. Två dagar senare kom min man till mig och bad om ursäkt för de fel han gjorde och lovade att aldrig göra det igen. Sedan dess har allt återgått till det normala. Min familj lever lyckligt tillsammans igen.. Allt tack vare Dr. Ige Ajayi. Om du behöver en trollformler som kan besvärja en trollformel som verkligen fungerar, föreslår jag att du kontaktar honom. Han kommer inte att göra dig besviken. Kontakta E-post drigeajayi@gmail.com. Telefon/Whatsapp +2348057393990

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

105. Om att lyckas online med en liten publik med Lilly Norfeldt

I avsnitt 105 träffar jag Lilly Norfeldt som driver Sveriges största hundträningsblogg under titeln ”Hundtränar-Lilly” med målet att sprida kunskap inom ämnet hund och inspirera till enkel hundträning.Lilly är utbildad hundinstruktör och h…

40-årskalas

I onsdags fyllde jag 40. FYRTIO. Jag vet inte riktigt hur det är meningen att jag ska känna inför detta faktum. Det smög liksom på

En LIVE workshop med Linda Hörnfeldt

Kom igång med din första onlinekurs!

En LIVE tvåtimmars workshop för dig som vill skapa din första onlinekurs. Skriv upp dig på väntelistan för att få information så snart anmälan öppnar!