Nästa tisdag åker C till Tyskland för att jobba i tre veckor. Jag ringde honom idag för att fråga om han ville ses innan han åker och ta en fika eller hyra en film. Han var på matchen men ringde mig när han kom hem, lite till min förvåning. Fast egentligen inte, han är duktig på att höra av sig. Lät inte helt negativ till förslaget men samtidigt så var han rädd att det skulle bli tryckt och konstigt. Själv vet jag inte. Jag vill bara umgås med honom, försöka få någon slags ”normal” relation utan en massa konstant ältande. En chans att vara glada i varandras sällskap, vara de där människorna som blev kära i varandra för länge sedan.

Jag vet att han älskar mig. Fram till den dagen han säger till mig att han inte vill att jag ska höra av mig, att han vill att jag ska försvinna ur hans liv, så kommer jag att kämpa. Små steg. Ett i taget. Närmare varandra. I hans takt. Med mig som taktpinne.

Hela dejtinghärvan som jag gett mig in i den senaste månaden känns bara så.. meningslös. Jag är inte ute efter en ny pojkvän. Dejting för mig är tidsfördriv. Träffa nya människor, dricka vin, kanske få hångla lite (detta har dock inte varit så lockande). Allt i väntan på att det ska bli rätt tid igen för mig och C. Jag känner inom mig att mitt tålamod, om det håller i sig, kommer att löna sig. Kärleken kanske ändå, till slut, övervinner allt.