Jag trodde ärligt talat att tre månader i the city of lights skulle stilla min hunger, att mitt begär någonstans skulle bli mättat. Resultatet blev det helt motsatta. Jag vill bara ha mermermer. Mer sirener. Mer evighetslånga avenyer. Mer ambition. Mer av en tid då jag var större än mig själv. Mer magi. Hela min varelse bara skriker efter mer.
Jag har ingen aning vad Stockholm har att erbjuda när jag kommer hem. Något av ett blankt blad väntar. Alla möjligheter men också all den osäkerhet som skrämmer skiten ur mig. Tryggheten lyser med sin frånvaro.
Men om jag ska vara ärlig så kanske det är precis det jag behöver. En rejäl spark i röven för att det ska bli lite verkstad av det här livet. Och kanske har jag under den här tiden borta från Sverige lyckats hitta den där platsen i mig själv som ska utmana rädslan att misslyckas. Eller. Rädslan för att det inte ska bli som man har väntat sig. Eller kanske rädslan för att inget ska ha förändrats.



