I måndags skrev jag att jag hade ont i huvudet och var snorig – ”för att jag sovit med öppet fönster”.

Jag var lite snabb att skylla på den friska luften där, det var ju inte alls hens fel. Det var istället Miss 'Rona som kom på besök – igen.

Jag jobbade mig igenom nästan hela arbetsdagen men kände mig seg, hade ingen energi och nånstans där runt fyrasnåret så började jag bli yr och blossig om kinderna. Och sedan gjorde feberfrossan storslagen entré.

Minns inte sist jag hade över 39 graders feber. Det var tvunget att dokumenteras.

Slocknade på soffan i några timmar och eftersom det inte alls blev bättre så tog jag ett covid-test. Ett sånt där mysigt ”gräva i näsan”-test.

Positivt. Jahopp.

Så det är vad jag gjort sedan i måndags. Varit pissigt sjuk.

Förra gången jag hade covid, julen 2020, var jag inte dålig alls. Lite torrhosta och nästäppa. Och då var ingen vaccinerad och den varianten som gick då var det ju faktiskt väldigt många som dog av. Det var väl egentligen det jobbigaste den gången, det mentala. Att veta att det kan vända och bli illa, och det snabbt.

Den här gången var mina symptom mycket värre, trots att jag haft det förut och har tagit tre sprutor. Så läskigt hur otroligt oförutsägbar den här sjukdomen är. Den här gången var jag dock aldrig rädd. Ingen har ju påstått att vaccinet skyddar mot att bli sjuk. Men det skyddar mot att bli svårt sjuk. Och dö.

Ändå var jag rätt gnällig efter att ha haft 39 graders feber i tre dagar och sovit oroligt i feberdimman. Perspektivet är inte superlångt när man är svag.

Men nu är det fredag, jag har varit feberfri i två dagar och nu börjar hostan ge med sig och energin så smått återvända. Efter helgen så tänker jag att jag är tillbaka i matchen igen. Håll tummarna!