211215

Så här vill jag känna mig 2022. Modig, fri och full av livslust!

När Sara tog den här bilden på mig i onsdags hade jag precis harvat mig runt min första skidrunda på de nya skidorna som jag införskaffade förra månaden med höga förväntningar och stor pepp inför vintersäsongen.

Jag var livrädd i nedförsbackarna, hade mjölksyra i uppförsbackarna och fick stanna var hundrade meter på grund av blodsmak i munnen. Men jag skidade nästan tre kilometer. Och jag ramlade inte en enda gång.

Small step for mankind etcetera.

211215

Den här bilden tog Sara precis i början av rundan. Det är ju alltid bra att ta en posebild tidigt ifall allt går åt skogen, man hatar det alternativt ramlar och bryter ett ben.

Jag kikade tillbaka till mitt skidinlägg från förra året (ja, det fanns bara ett) och där hade Julia skrivit en så bra kommentar som jag vill lyfta här:

”Jag känner inte min kropp och dess begränsningar/förmågor tillräckligt bra, så jag drar mig ofta för att testa fysiska saker. Årets projekt är att bli ett med min kropp och inte bara vara en energirik själ fångad i ett kylskåp.”

Exakt så känner jag. Har känt i så många år. Att ens kropp är främmande för en, att man inte vet vad den orkar eller inte. Och då är det så läskigt att ge sig på nya saker.

Det och att jag generellt är dålig på att vara dålig på saker. Jag vill vara bra på en gång.

211215

Så det ska jag jobba på i vinter. Att vara bra på att vara dålig på något. För det är väl bara så man blir bättre. Och jag tycker verkligen att skidspåret är en ljuvlig plats att vara. Utomhus, i skogen där lite svett och mjölksyra blandas med ”wheeeee” och sug i magen i en nedförsbacke.

211215

Jag har varit ute i spåret två gånger nu. På en och samma vecka (jag vet, helt flabbergasted av detta). Med sällskap. Och då tänker jag att nu kanske jag vågar mig ut själv. Nu vet jag var jag ska och hur det ser ut och vilket håll jag ska åka och att det inte är hela världen att bli om-åkt.

Och med sådana här solnedgångar klockan två på dagen är man ju inte riktigt ensam.

211215

2022 vill jag våga utmana mig själv mer fysiskt. Detta innebär inte att jag ska åka Vasaloppet eller liknande. Jag har noll intresse av lopp eller prestationsmål. Prestation sporrar mig inte alls, jag har inte ett tävlingsben i min kropp.

Känslor dock. De vill jag ha allihopa. Så jag vill ha känslomål. Jag vill känna mig levande och stark och jag vill ha kul!

211215

Den här känslan. Den vill jag våga ha oftare.

6 svar

  1. Jag blir så inspirerad av detta. Tänker att folk kan vara kroppsaktivister på så många olika sätt och att visa sina kroppar i tightare kläder, eller avklädda, har absolut sin effekt. Men just det här är så viktigt, och jag blir så himla inspirerad. Jag vågar ingenting (känns det som) på grund av min kropp och det är framförallt det som gör mig ledsen. Så viktigt och peppigt med dessa inlägg och hur du vågar och testar. Tack så mycket <3

    1. Åh vad detta gör mig glad!! För precis så har jag också känt. Att jag inte gjort saker på grund av min kropp och det har ofta handlat om kläder, att det inte finns kläder för mig så att jag kan utföra en sport tex, eller tälta. Men nu har marknaden börjat komma ikapp så nu är det slut på ursäkter! <3

  2. Så inspirerande inlägg och va modig du är!

    Började själv åka längd för några år sedan och tyckte det kändes galet halkigt och läskigt. Kunde knappt lägga över tillräckligt mkt vikt på ett ben för att diagonala, tog av mig skidorna och gick i alla nedförsbackar och hade ärligt talat tagit mig runt snabbare om jag promenerat 😅
    Men längdvärlden är väldigt snäll och tålmodig mot nybörjare – kände aldrig att jag var i vägen och fick alltid ett ”hur gick det?” när jag vurpade. Älskade att vara ute och har därför åkt en hel del sedan dess och det coola är att de läskiga nedförsbackarna ”krymper”, balansen förbättras för varje mil och ju bättre man blir desto roligare blir det med fart.

    Heja dig som vågar vara vuxen nybörjare, ta det helt i din takt och njut av resan❤️

    1. Åh tack snälla Catherine! Det värmer ska du veta, att det blir bättre haha! Sist jag var ute kände jag mig riktigt dålig så nu har jag tvekat inför spåret. Och nu är det töväder. Men nästa vecka hoppas jag på revansch! Tack för pepp!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vitsippans dag

Vitsippans dag

För sisådär två veckor sedan var jag och familjen till Brynge Kulturområde i Sidensjö. Där skulle man nämligen fira Vitsippans Dag med en massa lokala

Riksdagen

Jobbiga listan

Vad ville du bli när du var barn? Flygvärdinna eller sångerska. Som alla andra barn med andra ord. Mimade framför spegeln med hårborsten och nailade

Hejhej Slottet!

I allt det här med sommar och bloggfunk så har jag ju helt missat att jag fortfarande har historier att dela med mig av från