Gårdagen började kanske inte på topp. Jag poddade med Alex, som vanligt på tisdagsmornar, och inte nog med det – jag fick också ett litet breakdown och satt och lipade på Skype. Det var en sån morgon.

Men sen vände det! Jag fick ett mess som gjorde mig glad, sedan hämtade jag in årets första ägg från hönshuset (de har haft värpuppehåll ett par månader) och så kom Jenny förbi med utflyktsfika. Vi skulle ut och åka skidor men det snöade på tvärsen så vi intog fikat hemma i köket.

Men så sprack det upp, slutade snöa och helt plötsligt hade vi optimala vårvinterförhållanden för min första skidtur i preppade spår!

Jag har ju stått på skidorna kanske exakt tre gånger den här vintern (och åkt ett par hundra meter varje gång) medan Jenny ju är lite mer ruttad och tejpar skidorna och har sig.

Vi åkte i alla fall iväg till Gideå där det finns draget ett lagom kuperat spår (första uppförsbacken höll jag på åka baklänges nedför igen dock) på två distanser, 1 km och 2,7.

Själv hade jag skidor från 90-talet och pjäxor som var 4 storlekar för stora men good enough är ju good enough!

Solen sken, det var några minusgrader och spåren gick runt i skogen som det inte känns som jag varit i på evigheter. LYCKAN.

Sedan drog Jenny iväg och ”sträckte ut” på det längre spåret medan jag genade över skogen och kände på hur det var att åka själv. Väldigt njutigt faktiskt. Det gör vi om.

Jag har ju varit otroligt feg och inte vågat mig iväg själv av den enkla anledningen att jag inte vet vad jag har att vänta. Just sådana här grejer sitter sjukt långt inne för mig och är långt utanför min comfort zone. Högst oklart varför.

Men nu när jag haft sällskap och vet hur det hela funkar, vart jag ska och hur spåret ser ut, då kommer jag med allra största sannolikhet åka tillbaka igen.

Så rackarns glad att jag har vänner som drar iväg mig på små äventyr så här mitt i veckan. Vi ”firade sportlov” som Jenny uttryckte det. Jag är på! Mer firande till folket.

Mitt ansiktsuttryck är ju oslagbart! Lika delar ”wheeee” och lika delar ”I'm gonna diiiiie”. Men jag ramlade inte! Inte på hela kilometern! Det är ju ändå något att skriva hem om.

Sedan fick vi veta att vi åkt åt fel håll hela vägen så alla nedförsbackar var uppförsbackar och tvärtom. Oh well, det blir ju spännande nästa gång.

Så, vad är ”the moral of the story” som ”Sjunde himlen” (eller vad den där serien nu hette) skulle kalla det när säcken ska knytas ihop i slutet?

Att man inte behöver göra det så himla svårt. Man behöver inte ha fräsiga skidor eller fräsiga skidkläder eller åka flera mil på ett fjäll. Mina från circa 96 fungerade alldeles utmärkt (om än något bakhala men jaja) och jag fick mig en halvtimme i skogen och några endorfiner och livet var så mycket härligare efteråt.

Och det kan det ju vara värt, eller hur?