Tuppslakt

Maja. Tuppen som blev en Maja eftersom jag döpte kycklingarna innan jag visste könet på dem. Skojade om att vi inte var så fast i könsroller i den här familjen. Och han kändes alltid som en Maja liksom.

Nästan ett år blev han. I lördags avlivade jag honom.

IMG_9467

Det här är nog en av de få gångerna jag höll i honom,  i september förra året. Här var han nog bara 2-3 månader men det var redan väldigt tydligt att han var en tupp.

Fram till för några månader sedan hade jag aldrig haft något problem med Maja. Han var social och framåt precis som hönsen, även om han höll avstånd och var lite nyktert skeptisk mot hon den där som klampade runt i hönsgården då och då. Tog bra hand om hönsen, varnade för faror och höll ordning på dem när de var ute på äventyr i trädgården.

Men någonstans i våras var det som att det slog slint i huvudet på honom. Han började attackera mig nästan dagligen, hoppade på mig bakifrån och satte klorna och sporrarna i mig. Snart gick han även på folk som besökte mig, som mamma. Som tur är från andra sidan hönsnätet, men problemet hade ändå eskalerat.

Jag började oroa mig för de andra djuren, en tuppnäbb och klor han göra riktig skada på små vovvar och katter. Och jag var ärligt talat väldigt trött på att behöva ha med mig kvasten när jag gick in i hönsgården för att hålla honom på avstånd. Och sedan backa ut för att han inte skulle flyga på mig bakifrån. Vi hade hamnat i en situation där jag helst inte gick inte i hönsgården alls och väntade flera dagar med att plocka in äggen.

När han började ge sig på hönsen och rycka dem i fjädrarna kände jag att det fick vara nog.

Eftersom jag aldrig slaktat (jag avlivade en kyckling som var två dagar gammal men det är inte riktigt samma sak) så bad jag min granne Jennifer om hjälp. Hon har haft både höns och köttkaniner i många år och har rätt stor erfarenhet av slakt.

Faktum är att mina höns kommer från henne indirekt – jag fick äggen av henne som jag sedan lade i kläckaren (som jag också lånade av henne).

I lördags kom hon, efter städdagen med bygdegårdsföreningen. Vi hjälptes åt att fånga in Maja och när det var dags så hulkgrät jag. Jag kände mig så misslyckad, kunde inte sluta tänka på vad jag hade kunnat göra annorlunda för att det inte skulle blivit så här.

Det var något av det vidrigaste jag varit med om (både känslomässigt och rent visuellt), men jag är ändå glad och lite stolt över att jag var med och inte fegade ur. Det kändes inte mer än rätt. Egentligen tycker jag kanske att jag borde gjort det själv, och det kommer jag kanske göra nästa gång, men det kändes väldigt bra och tryggt att Jennifer hjälpte till.

Det sjukaste var nog hur länge kroppen fortfarande rörde sig efter huvudet huggits av. Flera minuter rörde sig vingarna och benen. Helt vansinnigt morbitt.

Så nu är jag utan tupp. Och som av en händelse har två av hönorna “surnat” (det kallas det när de lägger sig för att ruva) så nu ligger de på de sista tre äggen som är befruktade. Om några veckor kanske det kommer några kycklingar. Vore inte det fantastiskt?

Circle of life. Poetisk och lite grym är vad den är.

Vi avslutar med en bild på mamma och en en dag gammal Maja. Baby floof. Tack för att du var min första tupp.

+12

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

2 svar

  1. Enda anledningen till varför jag själv inte skaffar höns; tror inte jag klarar av att slakta om det skulle bli nödvändigt… starkt jobbat av dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vecka 42 | “Ledighet” och föreläsande

Förra veckan skulle stavas “ledighet” efter en otroligt intensiv galaperiod men det gick sisådär med det. Efter två dagar har jag en tendens att bli

Skatten som är skogen

Det är fredag och julen står onekligen för dörren. För första gången i livet har jag varit i skogen (Kvaved) och sågat ned en egen

En tisdag i skogen. I solen. På skidor.

Gårdagen började kanske inte på topp. Jag poddade med Alex, som vanligt på tisdagsmornar, och inte nog med det – jag fick också ett litet

Linda

Producera eller reagera

Foto: Jacqueline Wester Hej vänner! Hur mår ni idag? Hörrni, jag har tänkt på en sak. Eller, jag har tänkt på rätt många saker, det