Jag har ju haft höns i två år nu. Fick min första naturruvade kyckling (Dotti) förra sommaren men i övrigt har det här med ruvandet och kläckandet gått sådär. Kycklingar har dött till höger och vänster och så adopterade jag bort Greta och fick avliva en tupp så besättningen har stått rätt stadigt på åtta, give or take en eller två beroende på.

Och så har det visat sig att den sista lilla kycklingen som kom för typ fem veckor sedan med högsta sannolikhet är en tupp. Något som känns lite jobbigt för att då finns också risken att jag måste avliva den lille stackaren beroende på hur han går ihop med den andra tuppen.

Nu när jag var i Stockholm i förra veckan så åkte jag förbi Madde på Krygegårds Hönshus utanför Uppsala. Vi har följt varandra ett bra tag nu men aldrig setts live så jag svängde förbi på kaffe och kaka och för att kika på hennes fantastiska besättning när jag var på väg hem från Stockholm. Hon var precis lika rolig live men lite kortare än på Instagram. 😅

Jag hade inte tänkt att jag skulle åka därifrån med några höns.

Men hon hade Paduankycklingar. Alltså, dessa fantastiska hårdrockshöns har jag ju drömt om! 😍 De är så otroligt vackra och speciella och jag har suktat efter dem sedan jag först såg dem hos Madde.

Vem trodde jag att jag lurade egentligen. Klart jag inte skulle komma därifrån utan höns. De är lite som tatueringar, har du väl börjat så är det väldigt lätt att det blir fler.

Så tre hönor rikare blev jag! Jättebra, med tanke på att om den lilla är en tupp så kanske han kan få vara kvar om jag ökar på antalet hönor lite (kommer dock bli ett problem om jag får fler tuppar).

Millli och Vanilli, två paduaner (hönor hoppas jag) och en Hedemora som inte fått något namn än. Vad tycker du hon ska heta?

Men sedan då.

Jag har ju en höna (Dotti, förra årets naturruvade kyckling) som legat under verandan och ruvat. I evigheter som det känns. Hennes ägg skulle ha kläckts förra söndagen, enligt mina beräkningar, men när jag åkte till Stockholm i torsdags var det fortfarande tyst under bron.

Mamma hade förvarnat att det börjat pipa lite under bron dagen innan jag kom hem, men så i söndags morse, när jag kom ut på gräsmattan, tultade Dotti runt med inte mindre än TRE kycklingar, helt nykläckta och sådär urgulligt fluffiga som bara nykläckta kycklingar kan vara.

Den ömma modern blev inte alls imponerad av att jag plockade upp kycklingarna utan försökte attackera mig löpande medan jag bar in de små liven i hönshuset. ”Lugn, jag försöker också rädda dem – från skatan!”

Dock var ju BB (en del av hönshuset jag skärmat av för kycklingar och andra behov av isolering) redan upptaget av nykomlingarna från Uppland så jag blev lite fundersam var jag skulle göra av den nya lilla familjen.

Madde rådgav mig att sätta ihop nykomlingarna med den nya lilla familjen och se hur det gick. Hade jag tur så skulle den nyblivna modern även ta dem under sina vingar.

Och det gjorde hon! Hon blev säkert lite förvirrad varför hon nu hade sex barn istället för tre men hon gillar läget och de (försöker) sover nu alla under henne. Om alla nu kan vara hönor så är livet frid och fröjd igen.

Förra veckan hade jag åtta höns. Nu har jag fjorton. Eller tolv höns och två tuppar. Kanske. Vi får se. Hönsäventyret fortsätter!