Jag är mycket svag för låttexter. Sådana där bara går rakt in i själen och rumlar runt. Vissa rader här och där som slår an på precis den där strängen då det känns som att personen sjunger till en. Om en. Och dessa låtar varierar så klart beroende på den plats man befinner sig i livet. Just nu är det mycket Melissa Horn. Och det är så klyschigt att till och med jag himlar med ögonen. Dock, efter att jag såg henne live så känns hon inte så sorgsen längre, nu hämtar jag istället kraft från melankolin i texterna.

Nu när jag sitter och lyssnar igenom alla låtar som får mig att gråta just nu så censurerar jag mig själv. Jag inser att lägga ut de låttexterna här är mer naket och gör mig mer sårbar än mina egna ord. Så istället för att ta dem som träffar mest rätt just nu så tar jag en av Melissas texter som förföljt mig från och till det senaste året.

”Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här
i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.
Jag försöker att strida mot känslan
men den är rädd och den spelar ett spel nu
jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.” 

Vackra, nakna ord om kampen mellan hjärta och hjärna. Världens längsta halvmeter.