Det kryper i kroppen. Jag vill sova och gråta och skrika och gömma mig på en och samma gång. Jag gillar inte att den här känslan gör comeback lite för ofta nu för tiden. Härom dagen grät jag i duschen igen och igår hyperventilerade när jag skulle gå och sova.

Det enda som funkar just nu är jobbet. Där känner jag ett framåtdriv. Övrig tid så är klumpen i bröstet konstant närvarande. Ensamheten och bristen på emotionell trygghet är bedövande. Personer jag tycker så mycket om är på väg ut ur mitt liv – mot min vilja.

Självföraktet rinner som svavel i mina ådror. Förgiftar mig. Lämnar mig apatisk.

Brist på inspiration. Motivation. Fan. Jag som är så här nära mållinjen.