Jag slår snart i botten. Där självföraktet och mörkret har byggt sig så starka och tagit över alla domäner som finns kvar. Och någonstans här växer en ilska fram. Det är den ilskan som räddar mig. Jag känner igen den, jag har känt den förr.

Ilskan riktas mot mig själv för mitt självförakt. Den spottar på mig för att jag är en liten människa som förminskar sitt eget värde. Och den lilla människan viker för vredet. De två går samman och ryter ifrån. Man måste ju uppskatta den poetiska ironin i detta.

Snart hittar de två varandra. Snart möts händer i mörkret som förstår och Fenix reser sig ur askan. Så kom igen nu. Don't give up. Get mad.