Gröna Lund har slagit på stort när de nu bjuder in till 130-årskalas. Inför att säsongen drar igång den 27 april har stora delar av tivolit genomgått renovering, nya restauranger har byggts och årets nyhet Eclipse, världens högsta StarFlyer med sina 121 meter över havet, har kostat 50 miljoner att få på plats. Mitt Sthlm och LaLinda.Se har provåkt denna hisnande slänggunga.
Det är väldigt speciellt att smyga in på ett stängt Gröna Lund. Det målas lite här, fixas lite där, full aktivitet råder inför öppningen om bara tre dagar. Utanför roas presskåren av vad som känns som hela besättningen av Spökhuset medan en hel last av enorma paket av M&M dras in på en pall. Det är nära nu.
Världens högsta StarFlyer
Jag har sett den torna upp sig i ett par veckor nu på andra sidan vattnet, Gröna Lunds nya multimiljonattraktion. Det är en StarFlyer, eller “slänggunga” som vi svenskar skulle kalla det, som släpar upp oss 100 meter i luften, dinglandes med benen och med vinden i håret. För någon som är höjdrädd (som jag) så är det kanske inte den mest attraktiva “nöjet”.
Det är alltså med minst sagt skräckblandad förtjusning jag befinner mig på Gröna Lund denna dag. Men jag är ju modig och kaxig och sånt och bangar inte för en utmaning. Så upp i slänggungan ska jag. Men när 80 meter höga Fritt Fall, som gav mig dödsångest för en sisådär 16 år sedan, ser ut som en liten plockepinn bredvid, då vet man att det är högt.
State of Drama: “Det gick bra, det var kul!”
Efter pressinformation och fotografering med några av sommarens artister på Stora Scnene så är det dags. Jag och min vapendragare Hanna är bland de 24 som får åka den tredje teståkturen. Innan oss åker killarna i State of Drama och jag frågar dem hur det känns där de kommer ner, en aning tagna. “Det gick bra, det var kul!”. Jag vet inte om jag tror dem.
Hopp upp i gungan och fast med bältet. Vi sitter alltså två och två med benen fritt dinglande i något som kan jämföras med en barngunga på en lekplats, fast med mycket tunnare kedjor. Jag känner mig inte helt trygg. Hanna poängterar “Men det står ju deras logga på varenda kedjering, de skulle ju inte skryta så om det inte var säkert!”. Okej. Lite lugnare. Vi dinglar kvar på marknivå en liten stund medan folk fylls på och sedan plötsligt och ljudlöst så lyfts vi upp. Det går fort och till en början så hänger vi rakt ner och det är ganska fridfullt och, när man kommit över den värsta svindeln, otroligt vackert. Man ser hela Stockholms innerstad, allt från Hammarbybacken till Gärdet.
Jag tror på riktigt att jag ska åka in i Fritt Fall
Sedan börjar åkturen. Våra gungor lägger sig åt sidan och vinden börjar riva i vårt hårt. Som snabbast går åkturen 70 km/h och det känns, vill jag lova. Vi får lite spinn på vår gunga och den snurrar ett halvt varv till höger och sedan tillbaka igen. När den kommer tillbaka framåt så är vi på väg rakt mot Fritt Fall fast vi är ännu högre upp. Det känns som att vi ska flyga rakt in i tornet och jag håller nästan upp fötterna i ett naivt försök att missa. Magpirret har nått en vidunderlig nivå.
Gungan åker nedför tornet, saktar ner i hastighet en liten stund, för att sedan öka hastigheten igen. Här förstår jag varför tjejen som kände efter om vi satt fast, var så noga med att vi inte skulle ha mössor eller andra lösa föremål på oss. Det finns inte en chans att de suttit kvar i den här vinden. Hanna upprepar dovt “dear lord, dear lord, dear lord” medan jag skrikskrattar för allt vad jag har. Eller – så mycket jag kan, det är inte helt lätt i vindmotståndet.
Efter två minuter är åkturen över och jag är omskakad, rufsig, smått illamående men lycklig. När benen når plåtgolvet igen är de lätt skakiga. Hanna ser på mig med ett leende och vindbiten kalufs. “Vi åker en gång till va?”
Fotnot: På lördag den 27/4 öppnar Gröna Lund klockan 12.00. Astronauten Christer Fuglesang inviger Eclipse klockan 13.00.
Utanför Gröna Lund fanns välkomstfesten på styltor.
Eclipse.
Jag och Hanna en aningen rufsiga efter åkturen.
State of Drama.
