I torsdags såg jag en förhandsvisning anordnad av Stockholms filmfestival. Lee Daniels (Precious) nya film The Butler. Filmen är inspirerad av en sann historia och handlar om en man som arbetade som butler på Vita Huset under åtta presidenter i mitten av 1900-talet. Filmen är en parad av kända ansikten, både skådespelare (Oprah Winfrey, Mariah Carey, Jane Fonda, Robin Williams, John Cusack) och skådespelare som spelar kända personer (Martin Luther King, JFK, Richard Nixon, Ronald Reagan).

Filmen är väldigt amerikansk, något som jag är väldigt svag för. Storslagna tal och storslagen musik. Storslagna händelser (morden på Kennedy och Martin Luther King bl.a.) och storslaget skådespeleri. Om vi inte ser Forest Whitakers namn bland de nominerade till Oscarn så är något galet (Oprah tycker jag dock är lite för mycket Oprah. Ni vet ”You get a car! You get a car!”)

Filmen då? Den är ojämn. Det är lite samma problem som jag hade med Järnladyn (detta är dock en mycket bättre film generellt). Den stressar och blir ytlig därför att man inte hinner ner på djupet i de olika händelserna. Jag hinner inte bli berörd och tagen av de olika momenten. Det är vad som ofta händer när man försöker klämma in ett helt liv i en film. Men ändå hinner den på något sätt ändå bli långtråkig på vissa ställen. Mycket underligt. Tempot är i vilket fall som helst off.

Det är en bra film, men inte en storslagen en. Och den bästa castingen i den är Jane Fonda som Nancy Reagan. Älsk.

”The Butler” har svensk premiär på fredag.