Åhåj vilken debatt som blossat upp medan jag var borta. Vem kunde tro att fenomenet ”Sex and the City” kunde vara så provocerande? Jag orkar inte bli speciellt upprörd men samtidigt så blir jag lite trött på osäkra mansgrisar som känner att starka karaktärer som dessa kvinnor måste generaliseras som blåsta stereotyper men enbart pengar och andra diverse ytligheter på hjärnan. Varför undrar man kanske? Känner de att deras makt och position som grottmän i samhället är hotad? Jag refererar inte enbart till Hans ”Hulken” Wiklund utan tonvis med kommentarer som jag sett hos olika bloggare som uttalat sig om Wiklunds ordbajsande.
Jag låter Karolina Fjellborg tala för mig istället.
2 svar
Du har fel. Det som är provocerande är inte SatC, det är att en manlig filmkritiker vågat såga filmen. En (1) man har sagt vad han tycker, och detta genererar 8-10 artiklar från upprörda försvarare av SatC och mode samt oräkneliga påhopp på bloggar. Det är alldeles uppenbart vilka det är som känner sig provocerade, och det är inte mansgrisarna.
Hela fenomenet SATC har orsakat debatt, inte enbart Wiklunds uttalande. Redan innan detta har det varit ett fasligt liv om kvinnors konsumerande och ”ytlighet”. Det är tydligen ok för killar att konsumera lyxvaror och ”hobbyartiklar” för tusentals kronor, men inte tjejer. Det är DET debatten handlar om i grunden, det faktum att tjejer börjar se till sig själva först, skämmer bort sig själva och tar plats. Inte det faktum att Wiklund inte gillade filmen, det för mig är helt ointressant.