En fredag i början av maj var jag i Kramfors för ett konferencieruppdrag för Höga Kusten Företagsmässa (som jag skrev om här!).

På vägen hem körde jag en spontanare och svängde förbi Paulina i Nordingrå! Jag har inte varit och hälsat på på gården sedan de fick klart den nya lagårn' efter att den gamla brann ner för några år sedan. Jag var med i periferin i den dramatiska – och extremt passionerade – process det medförde för Paulina och hennes familj då de valde att i samma veva ställa om från köttdjur till mjölkproduktion.

Det var inte helt enkelt, bankerna var inte helt pepp på att investera i en mjölkgård (en helt annan diskussion om statusen på lantbruk som kan göra mig tokig), och sedan har det varit en rätt tuff resa för Paulina och hennes man tillbaka till sina älskade mjölkkor.

Därför gjorde det mig så lycklig att se Paulina i sitt element. Med sina älskade mjölkkor, så extremt stolt över sin nya lagård och alla tekniska finesser de fixat i och med skiftet. Fräsig mjölkrobot och till och med en bajsrobot som skrapar gångarna!

Och det allra bästa – bås som kossorna kan ligga ner i. Bara vräka ut sig på halmen. Lyckligare kossor får man leta efter.

Och det allra bästa – kalvarna! Alltså. Kalvar, det är något så himla speciellt med dem för mig. När jag var liten åkte jag ibland med min morbror som körde ut vassle till mjölkgårdar. Och där var det jackpot när man kom när det fanns små kalvar man fick klappa. Och de små kalvarna ville suga på ens fingrar och det slutade med att hela handen och underarmen försvann in i munnen på dem.

Ett slemmigt men lite gulligt minne!

Men alltså – look at that mjölkiga face! 🥰

Vi kan också ägna en liten fotnot till min lagårdsoutfit – jag kom ju direkt från mitt konferenciergig så var inte direkt klädd för kalvgos.

Men jag tänker också att det är väldigt typiskt för min personlighet! En fot i glammet och en fot i lagårn. Typ. Så blir ju livet det bästa! Det är kontrasterna som gör livet.