De senaste veckorna har jag befunnit mig i något som närmast kan beskrivas som ett känslomässigt limbo. Jag var mer eller mindre inställd på stora förändringar i mitt liv men i slutändan så hamnade jag ändå tillbaka på ruta ett.

Jag har bott i Stockholm i snart tre år. Det har varit otroligt lärorikt och fantastiskt på många vis, jag har träffat underbara människor och jag har vuxit mycket som människa. Säkert flera decimeter. Men något saknas. Den där ensamheten jag ofta pratar om förföljer mig. Jag försöker vara stark och köra ”kvinnor kan” och hela det skräpet, men sanningen är att jag saknar tvåsamheten. Jag saknar att ha någon att berätta för om min dag, någon att krama, någon att laga mat till, någon att ta ut mina frustrationer över när jag pms:ar och någon att bli sams med när det går över. Och frågan är om detta fenomen finns att återfinna i vår huvudstad. Men det här skulle faktiskt inte handla om en kille.

Jag ska erkänna, det är inte bara Stockholm som har blivit kallt, jag själv har blivit rätt duktig på att dra på mig den där rustningen och gapa ”kan själv!” för full hals. Och när självkänslan är i botten så är det så mycket enklare att bara se åt andra hållet än att utsätta sig för att eventuellt bli sågad vid fotknölarna.

Jag känner nu att jag bara fortsätter skriva och inte har någon som helst aning om vad jag försöker komma fram till. Jag tror att det jag behöver nu är en rejäl förändring. En fysisk förändring, en mental förändring och en helt ny inställning. Till ensamheten, till Stockholm, till mig själv och till livet. De säger att allt finns i Stockholm. Varför kan jag då inte hitta det Stockholm som passar mig?