Klockan sex imorse satte jag nyckeln i låset hemma i lägenheten i Borås igen efter en tolvtimmars bilfärd på ca 100 mil. Magen var i knutar för jag hade ingen aning vad som väntade mig därinne. Att C inte var hemma visste jag, men vad hade han gjort med mina saker? Klippt sönder alla mina kläder och brutit av klackarna på alla mina skor? Eller skulle allt stå i flyttlådor? Eller stod allt orört?

Lägenheten såg ut ungefär som jag hade lämnat den. Men vi saknades. Han hade tagit bort alla kort på oss, alla söta lappar och brev som vi lämnat varandra, alla spår på att vi var vi. Han hade inte rivit sönder dem och kastat dem, eller slagit sönder ramarna som de satt i, som jag kanske hade väntat mig. Han hade bara vänt dem från sig. Ur sin åsyn. Lagt dem i en hög med bilden nedåt, för att slippa se dem. Ilskan hade fått ta ett steg tillbaka för smärtan.

Jag önskar att det fanns ett mirakelplåster jag kunde sätta på, eller något jag kunde göra för att ta bort hans smärta. Jag skäms. Jag ångrar. Jag avskyr mig själv för vad jag gjort. Men det tar inte bort det onda. Förlåt min älskade.