Jag kan inte sova. Ångesten gräver sig djupare och djupare in i mig. Värre än jag någonsin känt förut. Värre än den någonsin var när jag var riktigt dålig och nere i skiten. Jag vill gråta hela tiden men inga tårar kommer. Allt jag har är klumpen i halsen som växer sig större och större.
Är det så här sorg känns?
Jag vill ringa honom precis varje sekund. Även fast jag inte har något att säga. Inget annat än allt jag redan sagt. Och jag vet att han hatar när jag upprepar mig. Eller när han måste upprepa sig.
Innan flytten kände jag mig hoppfull. Att allt skulle ordna sig på ett eller annat sätt. Nu känns det som att jag lever i en mardröm. I en lägenhet som inte är hemma, i en verklighet där ingenting stämmer. Jag går omkring som i dvala hela tiden och det enda jag kan tänka på är C. Tänk om han slutar älska mig. Om jag måste leva resten av mitt liv utan honom.
Där kom tårarna. Ångest, panik och sorg i form av en strid ström av salta tårar.
Jag kvävs. Jag kan inte andas. Det finns inget syre i mitt lilla hörn av världen. Jag har fläkten igång och fönstret på glänt och kan ändå inte andas. What’s the point?
Du är mitt syre. Cheesy, eller hur? Jaja, ingen har väl någonsin anklagat mig för att vara poet.
Jag har inget att säga, inget att skriva förutom samma saker over and over again. Men jag vill inte lägga mig ned i mörkret igen och försöka övertala min hjärna att gå in i standby mode och vila.
Jag fantiserar om vår gamla lägenhet. Att få komma hem igen. Hem till hans famn, till vår säng, till tryggheten. Till det som skulle vara resten av mitt liv.
Hur fan kunde jag fucka upp allt så jävla rejält?
