Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att jag blir dödssjuk (nästan iaf) samtidigt som modeveckan pågår. Hela mode-Stockholm springer omkring på visningar som besatta och sliter sitt hår för att hinna med. Själv delar jag min tid mellan soffan och sängen, feberyrar, plöjer lättsamma tv-serier och dricker te. Det är skillnad på liv och liv liksom.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood's ”Invictus”, mycket bra, samt Coen-brödernas ”A Serious Man”. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan ”Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var ”No Country for Old Men”. Så att ”A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och ”Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.