Hallå! *knackknack* Är den här på? Är den nån där ute?
Det är jag. Bloggaren som inte bloggat på ett halvår. Som haft sån jäkla ångest och hatkärlek till bloggen att varenda gång jag ens funderat på att skriva har det blivit ett helt berg att bestiga.
Jag vet inte riktigt vad som hände där i höstas men jag tappade bloggen helt. Efter att ha varit så PÅ det under den tidiga hösten så tappade jag bara all styrfart och bloggen blev bara jobbig.
Jag har funderat mycket på varför. Jag tror att det var för att jag försökte se bloggen som en del av mitt jobb. Och på ett sätt är den kanske det. Men mest inte. Visst skriver jag mer ”artiklar” ibland och visst hamnar mina poddavsnitt här men om vi ska vara helt ärliga så är ju bloggen det som ligger närmast min själ ända från början. Just den här bloggen har jag skrivit i snart 20 år (18 men vem räknar) och det är det närmaste dagbok jag kommit i livet.
Jag är en person som dokumenterar. Har alltid gjort det. På den analoga kamerans tid betydde det att mer eller mindre all månadspeng gick till att köpa och framkalla film. Jag har haft videokameror och dröser av DV-band hemma och en av mina första vloggar är faktiskt från min 21-årsfest i min allra första lägenhet 2001.
Jag har också varit en early adopter av alla sociala medier någonsin. Jag skaffade Instagram två veckor efter att appen lanserades och långt innan Facebook köpte den. Långt innan den blev vad den är idag.
Det här har på senare år betytt att jag blivit väldigt kluven i mitt dokumenterande och mitt contentskapande. Vad ska hamna vart och vad är för min business och vad är för min publik? Och vad är bara för mig? Är nånting bara för mig?
Så jag lutar åt att bloggen är vad som kommer vara för mig. Du får hemskt gärna läsa den men jag postar mest för min egen skull. Jag brukar säga att det är tack vare bloggen jag kommer ihåg vad jag gjort med mitt liv. Och lite så är det ju.
Om jag skriver det och publicerar det så blir det ju sant. Eller?
3 svar
Har själv haft min lilla blogg i tjugo år, även om jag lyckades tappa bort de första åren när jag gjorde om den från ren html till cms. Jag startade den en gång för att min mamma, på anna ort, skulle ha lite koll på vad jag gjorde. Sedan har det blivit som en liten dagbok. Plus att det är kul att bygga lite blogg. Även om verktygen nu blivit så bra att det inte blir mycket för mig att göra. Skriver in vad vi gör med huset och annat så kan jag alltid kolla där när saker och ting gjordes. Har aldrig ens försökt att få den att bli någon större blogg. Den är liksom min. En del har hittat ditt och det är så klart kul, men framförallt är den min.
Jag hittade tillbaka till bloggandet i år. På riktigt. Bloggade typ 126 dagar på raken för att jag bestämde mig för att jag skulle vardagsblogga och lyxa till det med att skriva något varje dag. Hittade det roliga igen – men tog några dagars paus nu pga låg energi av mycket jobb. Dock utan att känna någon ångest över det – för bloggen är mitt kul. Mitt roliga. För mig. Sedan får alla så hemskt gärna dela det, läsa det, tycka kring det för det tycker jag också är kul!
En sak jag saknat när jag hittade hem till bloggandet igen är andra bloggar. De flesta har flyttat till instagram och det är inte lika roligt att blogga utan bloggkompisar. Länkarna, listorna, tipsen, kommentarerna, peppen! Välkommen tillbaka, jag har saknat dig!
Välkommen tillbaka till bloggvärlden! Det är viktigt att minnas varför man började med det i första plats – och för dig låter det som att det alltid har varit en form av dokumentation och självuttryck. Det är helt okej att blogga ”för dig själv”; det är ju din röst, ditt utrymme. Och vem vet, det som är sant för dig kan vara sant för någon annan också. Keep on blogging! 🌟