Jag älskar min familj, men nu är det faktiskt jävligt skönt att sitta här ensam i min soffa framför tv:n med datorn i knät och inte behöva prata med någon utan bara vara otroligt osocial.
Jag har tillagat min andra lchf-middag och trots att det var riktigt gott så står fettet mig lite i halsen. De senaste fem åren har low-fat och light varit lite av en religion för mig och nu helt plötsligt ska jag ställa om till fett, flott och noll carbs. Inte helt lätt men klart värt ett försök. För nu jävlar ska sötsuget väck (igen).
Så här sitter jag och tittar på Grammisgalan och känner mig faktiskt ganska harmonisk. Robyn är skitsnygg och cool, Kleerup är aspackad, jag är som vanligt lite fjortiskär i EMD. Och Gry är faktiskt skitsnygg. Den looken får hon gärna släpa med till Körslaget.
Jag inser ganska snabbt att jag inte har någon om helst koll på svensk musik och att jag inte vet vem hälften av de nominerade är. Och inser också att jag måste lyssna lite mer på Anna Ternheim. Mysmysik.
3 svar
Kära du. Jag är också lite – inte så hemligt dock – fjortiskär i EMD. Men de är tre gossar, och deras ålder tillsammans är faktiskt rätt hög.
Men alltså, varför tvinga i sig massa fett? Säger det inte sig själv att det inte är bra för kroppen?? Sötsuget försvinner av sig själv efter några jobbiga veckor utan socker. Kör man en no carbs, massa fett-diet måste det ju slå mot insidan rätt snart, eller? Oavsett hur smal man än blir..
EMELIE:
Där sa du något! Ska vi gå på konsert och skrika som fjortisar? 😉
MONIKA:
Inte enligt de som kan! 😉 Den diskussionen får vi ta live tror jag.