Nu är det en vecka sedan vi åkte hem från Åre men jag har ju fortfarande inte visat er den allra bästa dagen av dem alla – dagen jag och Sara åkte slalom i Ullådalen!

På lördagen hade det snöat och blåst och jag blev dubbad ”solskensåkare” (potentiellt gnällig) av de som vet hur det är att åka skidor i småspik. Väderprognosen för söndagen såg lysande ut så jag bönade och bad att vi skulle åka runt lunch istället för direkt på morgonen så att jag skulle få en chans att ta revansch på förra årets skidflopp. Jag hade bestämt mig för att återuppleva skidromantiken.

Så när söndagen kom och solen sken, termometern visade några minusgrader och det var vindstilla, då hade jag alla förutsättningar för revansch.

Vi hyrde skidor på hotellet och den här gången var jag förberedd – jag hade egna sulinlägg med mig och tog en lite större storlek på pjäxorna för att inte hamna i samma problem som förra året, att mina fötter domnade av (lång historia).

Och så bar det av upp på fjället – till Ullådalen närmare bestämt. Synen av kalfjället gjorde mig nästan gråtfärdig. Efter förra årets fail hade jag nästan gett upp på det här med slalomåkande, så att glida ut på kalfjället i strålande sol – utan ont i fötterna – det var ett bucket list moment.

Sedan var det swoooshswoooosh nedför backen som gällde. Eller ja, jag körde ju in i en staketpinne vid ett tillfälle och fick vid ett annat hoppa av en lift som stannat och åka OFF PIST inne i SKOGEN (i typ 10 meter men ändå), kände mig så jädra ball. Allt gick i sakta mak men det GICK och det gjorde inte ont! Så fett mycket win på det,

Tre, fyra åk blev det och sedan var det dags att sätta sig i bilen och åka hemåt mot Stockholm, med stolthet och lycka i hjärtat. Backen, vi kommer ses igen. Skidromantiken lever!