”Jag bestämde redan innan du kom att vi ska klippa lugg idag. Och färga lite rött igen.”

Det var Sofias raka besked idag när jag slog mig ner i frisörstolen.

Jahopp. Här har man kämpat emot i många långa år för att inte åter igen trilla i den uttråkades fälla; ”lugg blir kul!”. För det blir sällan kul. Även om det ser rätt snyggt ut på de där bilderna från 2010 (hjälp vad länge sedan det är) så vet jag att det bakom bilderna var ett evigt kämpande med virvlar och pannsvett och att behöva klippa den där jädra luggen varannan vecka.

Men eftersom järnvattnet som flödar i min brunn här hemma, inte bara självmant gör mitt hår rött om jag har tur (och gult om jag har mindre tur), utan också kapar av mitt hår lite på feeling då och då, så var det liksom läge att samarbeta. Mitt hår går alltså av tack vare alla metaller i brunnen. KUL.

Sofias poäng var typ, ”det ser ut som skit, vi måste klippa”.

Eftersom vad som var tänkt som min första vecka efter semestern försvann i covid så följde datorn med till frissan. Inte supermycket vettigt blev gjort men jag klämde iväg 2-3 mail i alla fall.

Sofia dividerade mycket med sig själv kring hur hon skulle färga och klippa och det tittades på bilder på både Miley Cyrus hockeyfrilla och Mel i Virgin Rivers hårfärg och jag tror mest hon pratade med sig själv för jag sa på en gång ”jag litar på dig, vi kör!”.

Så vi körde.

Min första tanke var jag att jag såg väldigt mycket ut som mamma när hon var ung. Och sedan att jag såg ut som en liten pojke. Haha! Två tankar som inte hör ihop?

Men sedan tänkte jag att FAN VA FINT DET BLEV och hur kuuuul det var att få en frisyr igen! Nånting nytt att leka med och testa uppsatt och få locka till och sån där lite busig lugg kanske var precis vad jag behövde för att livet skulle bli lite roligare.

Så nu kör vi en till höst som rödhårig men nu uppgraderad med lugg? Det blir ju toppen!