Det är som att killen där uppe i skyn hade koll på syrran idag för när hon klev ut ur kyrkan i sin vita skrud (konfirmation, inte bröllop) så kikade solen fram och sken sina strålar över henne. Han kanske också hade mig och min sommaroutfit i åtanke. Detta gav ett ypperligt tillfälle för den obligatoriska fotograferingen på gräsmattan vid kyrkan med en tre, fyra olika kameror. Hela släkten måste ju få en egen bild. Även så min egen kära Nikon D70, också känd som ”paparazzikameran”.

Jag önskar att jag hade haft en konfirmationspräst som var ens i samma liga som Annas. En helhärlig snubbe på en dryga 30 med häftig frilla och en ring i örat om jag inte såg helt fel. Han spelade och sjöng alldeles själv (han var faktiskt lite småkändis med en egen skiva) och sa vid ett tillfälle ”detta var så nära hårdrock jag kunde komma i kyrkan”. Han predikade inte heller i ordalag man inte förstod utan talade som en normal Svensson till oss normala Svenssons som tvivlar, svär lite för mycket och dricker vin då och då. Han sa att man behöver inte skriva under på alla ”måsten” för att vara troende, man behöver bara ha viljan att tro. Resten kommer eftersom. ”Gud ser för den man är, inte den man borde vara.”

Efter den predikan tog jag nattvarden. För jag vill tro. Jag vet inte om jag kan ta in bibeln med allt som den innebär men viljan finns där. Viljan att någon håller efter mig, säger ”det kommer blir bra” när jag har strulat till det totalt och som bara ler när lyckan ler mot mig. Viljan efter något större än jag.

Kalla det troende, kalla det kristen eller kalla det ingenting. Jag sätter ingen stämpel på det jag tror och känner. Jag utesluter inget och jag favoriserar inget. Jag har ett öppet sinne.

Och nu tänker jag sova en liten stund, för ikväll ska jag och mammas sambo bila hem söderut. Det blir en lång natt.