Den nakna sanningen.

Ledsen

Ingen censur. Inget skyddsnät. Det här är jag. Och jag gråter.

Jag går Hornsgatan fram. Denna aveny av mörker och möjligheter. Vinden och de små snöflingorna piskar mitt ansikte som att jag gjort mig skyldig till ett brott.

Min livsgnista finns där framme någonstans. Jag försöker stappla ikapp den men likt en lemlästad kämpar jag förgäves. Ljuset dämpas mer och mer och den grå, bistra natten tar över.

Besvikelsen gnager på mig inombords. Över att inte räcka till. Vara mer. Duga. Synas.

Jag känner orken rinna ur mig som ur ett läckande såll. Samtidigt som bekräftelsehoran inom mig klöser mina inälvor blodiga och uppmanar mig att försöka igen.

Jag vill inte. Jag vill inget hellre.

Sedan gråter jag.

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

11 svar

  1. Starkt skrivet och vacker bild, trots sorgen i dina ögon.

    Hoppas att du snart mår bättre och att du har bra människor i din närhet som finns för dig när det blir tungt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

3,2,1….

Äntligen!

Det nya året är igång med besked och äntligen får jag igen lägga fokus på det jag tycker är roligast i min business – att hänga LIVE med er, ljuvliga människor!

Emojilistan

Tillhör du dem, som jag, som överanvänder emojis? Ett mess känns aldrig riktigt komplett utan en emoji och jag överanvänder dem även i mail (dock

Rimfrost

Härom veckan åkte jag till ICA för att hämta upp ett paket som jag fått. Det var en present från Jonna Jinton och hennes Johan,

Den Ängslige Odlaren ™

Hejhej. Det är jag som är Den Ängslige Odlaren. Hon som lusläser baksidorna på fröpåsarna örti gånger. Hon som kollar alla Hanna Wendelbos och Snickarglädjen-Johannas