Ingen censur. Inget skyddsnät. Det här är jag. Och jag gråter.
Jag går Hornsgatan fram. Denna aveny av mörker och möjligheter. Vinden och de små snöflingorna piskar mitt ansikte som att jag gjort mig skyldig till ett brott.
Min livsgnista finns där framme någonstans. Jag försöker stappla ikapp den men likt en lemlästad kämpar jag förgäves. Ljuset dämpas mer och mer och den grå, bistra natten tar över.
Besvikelsen gnager på mig inombords. Över att inte räcka till. Vara mer. Duga. Synas.
Jag känner orken rinna ur mig som ur ett läckande såll. Samtidigt som bekräftelsehoran inom mig klöser mina inälvor blodiga och uppmanar mig att försöka igen.
Jag vill inte. Jag vill inget hellre.
Sedan gråter jag.
11 svar
Men kram. Och tack igen för att du delar med dig. Jag hoppas verkligen att du blir frisk snart, det förtjänar du!
Tack snälla du. Kram.
Det gör ont i hjärtat. Stor kram.
<3
Men du 🙁
KRAM!
Kram.
Starkt skrivet och vacker bild, trots sorgen i dina ögon.
Hoppas att du snart mår bättre och att du har bra människor i din närhet som finns för dig när det blir tungt!
Tack, det var fint sagt. Kram.
Stor kram till dig!
Kram!
Kram på dig <3