Man skulle kunna tro att det inte går att vara ledsen med de här omgivningarna. Och nej, när Moder Jord bjuder på dimma och en sol som inte tar sig över trädtopparna och därför får krypa mellan träden för att nå fram, då är jag inte speciellt ledsen.

Men januari är tungt i år. Jag vill inte minnas att det varit så här tungt tidigare år. Kanske är det bara jag som förtränger tidigare års januaritrötthet.

Jag är liksom ledsen i kroppen. Och jag vet ju varför. Det är ensamheten som har tagit struptag på mig igen. Efter att hoppet tänts och släckts i ungefär samma andetag åter igen så känner jag mig lite energilös.

Och det måste man väl få vara. Bryta ihop för att komma igen och allt det där som klyschorna säger. Och de finns ju av en anledning, de har ju en poäng.

Jag är mitt inne i en lansering. Det är ju nu jag ska peppa andra till att våga, till att utmana sin bekvämlighetszon och ta för sig av livet.

Samtidigt vill jag bara sova och äta Ben & Jerrys på heltid.

Det går över. Jag vet ju att det gör det. Besvikelsen rinner av och man plåstrar ihop den där lilla revan i hjärtat en gång till. Och sen så försöker man igen. För vad är alternativet?

Och under tiden har jag ju mitt lilla hus som ska få en massa kärlek. Och solen som står som en gloria runt det ibland och då flödar tacksamheten över mig.

Det gör den egentligen mest hela tiden. Det ligger bara en liten blöt filt över mest alltihopa just nu.

Och så har jag ju henne. Hon som ligger nära och drömmer och skäller i sömnen. Och som suckar sådär djupt när hon känner sig lugn och trygg. Och det är inte fy skam det heller.