Jag satte mig ner på bänken på Mariatorget och i samma sekund tog den mig gisslan. Det var som att någon tryckte på off-knappen och plötsligt var jag oförmögen att röra mig. Jag hade varken orken eller viljan att kämpa emot. Jag hade ingen annanstans att vara. Ingenstans jag ville vara. Allt kändes plötsligt så menlöst. Så onödigt.

Jag såg människor passera i solen. De såg så glada ut. Lätta på något vis. Med sina barnvagnar och glassar och hår som lekte i vinden. Samtidigt rann tårarna bakom det marginella skydd mot omvärlden som mina solglasögon erbjöd. Skuggan i parken låg över mig. Jag befann mig i en bubbla av hopplöshet där tiden stod stilla medan alla andra levde. Studentflaken åkte förbi. Euforin sprutade emot mig. Om bara lite av den kunde fastna.

Efter tre timmar på samma fläck, stirrandes ut i intet, kom Hanna och skrapade upp mig. Fick mig att tänka på annat och lyfte mitt sinne. Jag kramades med vänner under kvällen som distraherade mig från mitt dystopiska inre och fick mig att skratta och se ljuspunkterna. Men sedan kom jag hem och mörkret slukade mig igen.

Idag är jag fången i mitt eget hem. I mitt eget huvud. Där det pågår ett krig samtidigt som där finns ett lugn som i stormens öga. För när man sjunkit till botten är allt tyst. Och jag är livrädd för tryggheten som det innebär. En destruktiv vila.

Det här är en av de sämre dagarna. Imorgon skrapar jag upp mig igen.