Jag är egentligen en veteran när det kommer till bloggande, även om den här bloggen fortfarande är bebis. Innan jag startade min svenska blogg 2005 (som genomgått en rad namn) så hade jag bloggat på engelska sedan 2001. Jag minns när jag började. Det var i samma veva som jag och Daniel flyttade ihop. Det var flyttlådor och konstiga känslor och målet på den tiden var mest att hålla någon slags koll på dagarna som passerade med en väldig fart. Jag var 21, hade precis kommit ut i arbetslivet och försökte komma underfund med vad det innebar att vara vuxen (vilket jag fortfarande gör). Skälet att den var på engelska var att på den tiden (ay, åldrades precis 40 år) så fanns det i stort sett inga svenska bloggar, boomen kom ca 5 år senare.

Sedan dess har jag skrivit i stort sett varje dag, allt ifrån totalt utlämnande till ytliga vill-ha-inlägg. Av personliga skäl har jag flyttat runt ett par gånger, när människor som inte hade något på bloggen att göra kom stampande och hade åsikter.

Jag saknar den tiden då jag kunde skriva om vad som helst, för vem som helst, utan att känna mig censurerad. Innan jag flyttade nu senast hade jag en välbesökt blogg, vilket jag i mitt hybriska sinne tyckte var kul. Och nu börjar vi om. Jag vet inte vad jag vill säga med detta, för jag har ju med mig dem som betyder något, ni underbara människor som kommenterar och stöttar mig, trots allt (orkar inte skriva gnäll och gråt fler gånger, jag blir trött på mig själv). Detta är väl ett steg tillbaka till att kunna vara mig själv här. Ett steg i min självterapi att känna trygghet i mig själv. Att hitta en gräns som jag är bekväm med och kan stå för.

Jag vill väl bara säga tack för att ni är med. Här känner jag mig mindre ensam.