Inflyttningsfesten avklarad. Blev väl inte riktigt som planerat, så som det alltid blir när man faktiskt planerar något. När man faktiskt har förväntningar. Fy fan vad jag saknar C just nu. Hans trygga famn. Hans varma ord. Hans underbara armar runt mig. Hemma.
Tårarna trycker bakom ögonlocken. Tårarna täcker mitt ansikte. Just nu är allt suddigt, jag kan knappt se vad jag skriver. The love of my life. 50 mils avstånd hjälpte inte ett jävla skit. Han är mig förlorad för all framtid.
Sorg. Den enda känslan som stämmer överens.
I love my bänkdiskmaskin. Men fan vad den lever om. Jag vill ha kolsyra.
2 svar
Hej vännen. Jag hoppas verkligen att du på något sätt kanske kan försöka att gå vidare så småningom. Jag förstår att det är skitjobbigt med C. Ring någon dag om du vill prata. (Jag har förresten börjat att blogga igen, på ny adress)
/Tusen kramar
Tack gumman.. *kram* Bloggen är bokmärkt! 🙂