Jag kommer aldrig förstå.
Men jag måste säga något.

Jag är sällan den som pratar politik här på bloggen. Skriver sällan om aktuella nyhetshändelser. Men känner samtidigt att jag vill säga något. Använda den plattform jag ändå har.

För att vara tyst är att supporta tystnaden. Stötta förtryckaren. Att vara tyst är att rycka på axlarna och låta allt fortsätta som vanligt.

Samtidigt vet jag inte vad jag ska skriva. De senaste dagarna har jag känt en hjälplöshet inom mig. En hopplöshet. Så jävla illa till mods och lite illamående. För vad kan jag göra för att förändra ett så stort, strukturellt problem? Och alla fattar väl ändå att det som hände George Floyd är så in i helvete fel?

Men nej. Alla fattar inte det. De gapar “all lives matter” och att “det är väl fel att sätta eld på bilar och plundra butiker med”.

Ja. Men det ena har ingenting med det andra att göra. Det är precis detta white privilege handlar om.

Utbilda dig. Lyssna.

Så det försöker jag göra.

Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i, förstå, hur det är att bli utsatt för rasism. Jag är vit. Och det i sig självt gör att jag, i den västerländska kultur vi lever i, är extremt privilegierad. Att jag, jämfört med så många, har fördelar som jag bara tar för givet.

Som Emma skrev i ett jättebra Instagraminlägg:

“Jag kan röra mig fritt. Jag är trygg i mitt hem. Jag känner mig hyfsat säker på att få hjälp om jag utsatts för orättvisor. Eller är med om en olycka. Jag kan uttrycka mina åsikter fritt. Jag har makt.”

Men varför har jag då inte sagt nått tidigare?

För att jag är rädd att säga fel. Göra fel. Låtsas ha tolkningsföreträde och ta plats från någon som faktiskt vet något. Att få skit för att jag försöker visa solidaritet.

Men att folk dödas för att de, i grund och botten, har “fel” färg på huden, det är åt helvete. Och det måste sägas. Då får min rädsla för att göra fel stå åt sidan.

Vet du inte vad jag pratar om, se den här videon.

Vill du ha en enkel förklaring av white privilege, kolla här.

Jag vet att det här är för lite. Att det kanske egentligen är ingenting alls. Men jag kan i alla fall säga att jag inte vet vad jag ska göra åt det som är så jävla fel. För allt är bättre än tystnad.

Gillar du inlägget? Klicka på hjärtat! 0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

Leave a comment

1 kommentarer

Wenche onsdag, 3 juni, 2020 - 6:07 e m

Det är så viktigt att vi alla höjer rösten och stödjer våra icke vita medmänniskor nu. Tyvärr finns racism och övervold överallt, inte bara ”over there”. Hörde ett starkt inslag i en podd i dag, av en svensk icke vit kvinna, Ingrid. Får ont långt in i själen av allt några får utstå 😢

Reply

Lämna en kommentar

Du kanske också är sugen på att läsa:

Saga Becker Våra Tungor Smakar Våld

Våra tungor smakar våld och en stund i New York

När jag var i Stockholm sist hade jag också turen att få närvara på Saga Beckers bokreleasefest av hennes debutroman “Våra tungor smakar våld” (annonslänk). Festen ägde rum i en

Ärteråsens fäbodar

Minns du att jag för någon vecka sedan berättade om när jag i juni var till Dalarna på fotoworkshop med Rania? Nu tänkte jag visa vad vi hittade på dag

En vecka i Skåneland (och en sväng till Danmark)

HEJ! Jösses. Det är nästan en månad sedan jag uppdaterade dig på mitt liv sist. November var tungt alltså. Noll inspiration, noll livslust och ingen ork. Därför blev det lite