Jag är sällan den som pratar politik här på bloggen. Skriver sällan om aktuella nyhetshändelser. Men känner samtidigt att jag vill säga något. Använda den plattform jag ändå har.

För att vara tyst är att supporta tystnaden. Stötta förtryckaren. Att vara tyst är att rycka på axlarna och låta allt fortsätta som vanligt.

Samtidigt vet jag inte vad jag ska skriva. De senaste dagarna har jag känt en hjälplöshet inom mig. En hopplöshet. Så jävla illa till mods och lite illamående. För vad kan jag göra för att förändra ett så stort, strukturellt problem? Och alla fattar väl ändå att det som hände George Floyd är så in i helvete fel?

Men nej. Alla fattar inte det. De gapar ”all lives matter” och att ”det är väl fel att sätta eld på bilar och plundra butiker med”.

Ja. Men det ena har ingenting med det andra att göra. Det är precis detta white privilege handlar om.

Utbilda dig. Lyssna.

Så det försöker jag göra.

Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i, förstå, hur det är att bli utsatt för rasism. Jag är vit. Och det i sig självt gör att jag, i den västerländska kultur vi lever i, är extremt privilegierad. Att jag, jämfört med så många, har fördelar som jag bara tar för givet.

Som Emma skrev i ett jättebra Instagraminlägg:

”Jag kan röra mig fritt. Jag är trygg i mitt hem. Jag känner mig hyfsat säker på att få hjälp om jag utsatts för orättvisor. Eller är med om en olycka. Jag kan uttrycka mina åsikter fritt. Jag har makt.”

Men varför har jag då inte sagt nått tidigare?

För att jag är rädd att säga fel. Göra fel. Låtsas ha tolkningsföreträde och ta plats från någon som faktiskt vet något. Att få skit för att jag försöker visa solidaritet.

Men att folk dödas för att de, i grund och botten, har ”fel” färg på huden, det är åt helvete. Och det måste sägas. Då får min rädsla för att göra fel stå åt sidan.

Vet du inte vad jag pratar om, se den här videon.

Vill du ha en enkel förklaring av white privilege, kolla här.

Jag vet att det här är för lite. Att det kanske egentligen är ingenting alls. Men jag kan i alla fall säga att jag inte vet vad jag ska göra åt det som är så jävla fel. För allt är bättre än tystnad.