Tonen sattes redan när jag stod och väntade på bussen. En biffig kille med långt hår, svarta, slitna jeans och en svart urtvättad tischa med ”Iron Maiden”-tryck morrade till en annan, lika långhårig kille ”Går den här till Gröna Lund eller?”. ”Jodå, ska'ru kolla in The Cult eller?”. ”Jomenvisst!”. Och en hårdrockskärlek var född. De bondade hela vägen till Grönan där de slöt upp med ett tusental likasinnade. Och där, mitt i nostalgitrippen stod jag och headbangade. Nej, det gjorde jag inte egentligen, men det hade nog sett roligt ut.

Istället gled jag och mitt sällskap runt och njöt av den sista (?) sommarkvällen. Roade oss med att titta på tafatta människor som gjorde sitt bästa för att klättra uppför trappan till Lustiga Huset. Fascinerades av hela Gröna Lunds personalstyrka som puttade igång ett bergochdalbanetåg som hade fastnat längst upp på bergbanan och förundrades över alla fina klackiskor som dansade Argentinsk Tango på dansbanan.

Sedan var jag så känslomässigt att jag totaldäckade på soffan innan ens vinglaset var tomt.