Source: nialaya.com via Linda on Pinterest
Att vara sjuk på det sättet som jag varit den senaste veckan kan på ett sätt likställas med någon slags emotionell och mental rensning. När man inte har något annat val än att bara ligga där, stirra i taket och försöka tänka på något annat än hur ont det gör i huvudet och hur mycket kroppen brinner av febern. Man kan inte prata på grund av halsflussen. Man kan inte titta på TV eller läsa på grund och huvudvärken. Det går inte att sova. Man har ingenstans att gömma sig. Det enda man kan göra är att bara vara med sig själv.
Det här med att bara vara har alltid varit en utmaning för mig. Att bara ha sitt eget sällskap och inga andra tidsfördriv att lägga sin fokus eller energi på. Jag vet inte varför men det stressar mig något oerhört. Det känns alltid som att det borde finnas något vettigare att göra. Men egentligen vet jag ju att trivas med sig själv är första steget till allt vettigt. Och det är väl det jag är rädd för att inte göra. Rädd för att inte gilla det jag kommer underfund med. Eller inte orka hantera det.
I vilket fall.
Det tog flera dagar men till slut så landade jag någonstans i att det var okej att bara ligga där och låta hjärnan gå dit den ville. Och även om resan var väldigt hattig, utan röd tråd och inte sådär otroligt djuplodande eller livsomvälvande som man kanske hoppas, så var den ändå givande. För här på andra sidan har jag tagit ytterligare ett litet steg till den där ron i kroppen. Den där balansen och att veta vad som är viktigt för mig. Balansen mellan vad som gör mig glad och ger mig energi och vad som istället bara dränerar mig på all min positivitet. Jag hittar mer glädje i de små sakerna. I sånt som helt saknar prestige och credd. Mer tacksamhet. Och jag börjar lära mig hur jag ska få ordning på mina prioriteringar.
Inget ont som inte har något gott med sig. Varsågod för midnattsklyscha.
4 svar
Shit, det där inlägget talade till mig något otroligt! Har ju också vissa problem – och det mest framträdande av det är min ovilja att bara vara med mig själv. Jag tror jag behöver distraktion för att må bra – folk omkring mig, musik i öronen, sysslor att utföra, något att göra med händerna. Att bara vara skrämmer skiten ur mig, typ. En sån där vecka av att bara ligga och vara hade nog varit rena dunderterapin för mig, men det är svårare när man har sambo och småbarn. Men jag ska fundera på hur jag skulle kunna göra en variant på detta för att lära mig något.
Tack för allt du delar med dig av!
Och så skönt att du mår bättre…
Kram Josefina
Det jag tycker är läskigt är att det känns som att man stressar ibland för att ”slippa” vara ensam med sig själv. Och för vad? Du kan ju liksom aldrig springa ifrån dig själv. Då är det bättre att ta itu med sina spöken. Och att försöka inse att det INTE är slöseri med tid att bara sitta tyst med sig själv en stund. Det är snarare kvalitet på riktigt. Kram!
Känner igen mig mycket i dt där och hur du tänker.
Jag kan heller intre bara vara (om det e bara jag) jag har insett att jag då
i sin tur måste umgås med en person som har ”förmågan” att kunna just
”bara vara” och som är lugn, så att det liksom ”smittar av sig” på mig.. =)
Men hur gör man när den personen inte alltid finns med mig de stunder som jag
känner att nu skulle jag må bra av att just ”bara vara”…?
Jag är mycket ofta bara jag själv och är inte beroende av att umgås med folk hela tiden, men däremot måste jag/vill jag då gärna ha något att göra hela tiden, från det att jag går upp tills det att jag går och lägger mig. Kan inte ens bara ligga i soffan/sängen och kolla på ett program eller film precis innan jag ska sova, utan borsta tänderna PRECIS innan jag lägger mig i sängen och släcker lampan!
Det händer ändå då och då att jag tar en eftermiddags-nap, men kan då känna att jag är ”apatisk” som lägger mig o vilar mitt på dagen när jag kunde gör nytta eller något ”roligare”…hmm.. o_O
Jag känner SÅ igen mig i dig. Men jag försöker lära mig att det är okej att bara vara ibland. Man behöver det med, för att ladda batterier, observera sitt inre och läka. Kram!