Jag har läst Kärlekens Historia av Nicole Krauss i typ ett år nu. Jag är så fruktansvärt dålig på att få kontinuitet i mitt bokläsande så det tar mig en mindre livstid att komma igenom en bok, även om jag tycker den är tokbra, som i det här fallet. Men det börjar bli lite joxigt att behöva gå tillbaka och påminna sig om vad som händer varje gång man tar fram boken. Samt att jag blandar ihop karaktärerna. Så jag får nog pinna på lite här.

Oh well.

Orden i den här boken. Orden. Meningarna. De är så vackra och mjuka som sammet. De är drömska och filmiska och fluffiga och som en smekning över kinden. Jag tror det är lite därför jag läser boken så galet långsamt med, för jag vill inte att den ska ta slut. Vi har en egen kärlekshistoria jag och den här boken och jag ser slutet komma emot mig i raketfart och jag vill inte.

Men det finns ju fler. Tusen åter och allt det där. Men vill ni ha själsfluff (och lite hjärta, smärta och bitterljuv ångest), då ska ni läsa den här. Den är fantastisk.