Jag har läst Kärlekens Historia av Nicole Krauss i typ ett år nu. Jag är så fruktansvärt dålig på att få kontinuitet i mitt bokläsande så det tar mig en mindre livstid att komma igenom en bok, även om jag tycker den är tokbra, som i det här fallet. Men det börjar bli lite joxigt att behöva gå tillbaka och påminna sig om vad som händer varje gång man tar fram boken. Samt att jag blandar ihop karaktärerna. Så jag får nog pinna på lite här.

Oh well.

Orden i den här boken. Orden. Meningarna. De är så vackra och mjuka som sammet. De är drömska och filmiska och fluffiga och som en smekning över kinden. Jag tror det är lite därför jag läser boken så galet långsamt med, för jag vill inte att den ska ta slut. Vi har en egen kärlekshistoria jag och den här boken och jag ser slutet komma emot mig i raketfart och jag vill inte.

Men det finns ju fler. Tusen åter och allt det där. Men vill ni ha själsfluff (och lite hjärta, smärta och bitterljuv ångest), då ska ni läsa den här. Den är fantastisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

En måndagsdejt med Elfvinggården

Glad måndag! Just denna måndag sitter jag och äter hotellfrukost i Stockholm men jag tänkte att vi skulle kika på förra måndagen som spenderades på

Äppelmust på Äpplets dag

Blir det mer höstigt än äppelfest? Gärna i kombination med krispig luft och gula löv så klart, men äpplen i sig är  något som bara

Sista kvällen i Kvaved

Ganska precis ett år efter att jag landat i Kvaved ska jag alltså ta farväl. Eller ja, farväl är kanske lite dramatiskt, huset finns ju