Jag vet, jag är lite sen med det här inlägget. Men söndagen blev ju så rackarns hektisk och trevlig. Ju.

Jag väljer att modifiera de här inläggen litegrann. För det finns ju så många personer jag beundrar. Och framför allt finns det många egenskaper i dessa personer som jag beundrar. Därför väljer jag istället att prata om dem.

Jag beundrar ärlighet och rak kommunikation. Människor som kan sätta ord på sina känslor så att man förstår. Som inte virar in sig i halvmesyrer och förädlar och förskönar. Som inte överdramatiserar. Utan säger som det känns. Rakt upp och ner. Utan baktankar. Utan att tänka på vad han eller hon får ut av det. Utan bara ”så här är det, kan vi bara sitta i det en stund?”. Det här är Hanna fantastisk på.

Jag beundrar integritet. Att våga säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Att inte stänga ute men inte släppa in längre än vad som känns bekvämt. Att tycka om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sig själv och vad man mår bra av. Allas integritetsnivå ligger på olika nivåer och att finna den nivån och respektera den, det beundrar jag. Storchefen min, hon har en jädra integritet. Mycket coolt.

Jag beundrar omtänksamhet och empati. De som frågar hur man mår och faktiskt stannar för att höra svaret. Som vågar ställa följdfrågor och kommer med råd. Eller som bara lyssnar och finns där om det är det man behöver. Som vågar bry sig.

Jag beundrar mod. Mitt motto har sedan en tid tillbaka varit ”Life begins at the end of your comfort zone”. Och det är ju där man växer. När man är obekväm och ute på djupt vatten. När man utforskar nya sidor i sig själv, vare sig det handlar om att hoppa fallskärm, bekämpa en fobi, säga upp sig från sitt trista jobb eller resa jorden runt själv. Jag beundrar de som utmanar sig själv.

Jag beundrar vänlighet. Något som borde vara så självklart men ändå ofta känns väldigt ovanligt.

Jag hoppas att jag besitter åtminstone några av dessa egenskaper. Det vore ju så himla trevligt att beundra sig själv. Lite ödmjukt så där på avstånd så klart.