Millisekunden innan Gunnars ansikte dök upp på Nyhetsmorgon imorse så hann jag tänka ”Gode Gud, låt det inte vara någon jag känner”. Som om jag kände det på mig. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte känner någon som är i Afghanistan. Eller, jag trodde inte det.

Även om jag bara fick äran att träffa honom någon enstaka gång så gjorde Gunnar Andersson ett bestående intryck. Jag tror aldrig jag har träffat en man som är så stolt. Och detta på ett bra sätt, inte dum-tjur-stolt utan en stolthet som genomsyrade hela honom. En stolthet för sitt land och för sitt yrke inom det militära. Rak i ryggen och med högburet huvud. Jag fnissade något om högvakten och denna mannen kunde då förklara för mig vad som driver killarna som står framför kungliga slottet dag och ut och dag in och inte rör en min. Som marscherar fram och tillbaka utan att ens fuska när ingen tittar på. Ära och disciplin. En tro på något större. Han var fascinerande. Att han utöver det var otroligt rolig och trevlig gjorde ju inte honom trist direkt.

Och jag skojade med honom om att det måste ju vara ett lyx-jobb att vara yrkesmilitär i Sverige. Här händer ju inget. Några månader senare är han död. Skjuten av en feg talibantomte som ansåg sig ha rätten att ta Gunnars liv. Och det gör mig så förbannad. För killar som Gunnar är inget som finns i överflöd. Men även om jag tycker att krig är bajs så dog Gunnar medan han försvarade något som vi varje dag tar för givet. Frihet. At the end of the day, hur många av oss har en sådan bedrift att vara stolta över?

Vila i frid.

Ullis och Gunnar på Hotellet förra året.