Team America – Oregon

Här kommer en liten sammanfattning av mina första fem dagar i Oregon på nordvästkusten i USA, duktigt nedplitade i syrrans anteckningsbok. New York-storyn kommer när jag har fått sova lite mer. Från början var jag väldigt duktig och faktiskt skrev kontinuerligt, men det mattades av något under resan, speciellt sedan vi kom till NYC, där det bara blev stödord i boken, men jag ska göra mitt bästa för att utmana minnet!

Ett urval av bilder finns tillgänliga här! Försök bortse från det faktum att min panna är sönderbränd på majoriteten av dem.

MÅNDAG 9 JUNI, 11.00 (Svensk Tid)
Vad är det som gör att man blir mer berusad i luften än på fast mark? 187,5 ml champagne senare och jag är mer än lovligt fnissig (och mamma med vill jag tillägga!). Thank You Lasse! Det lönar sig att ha kontakter i flygbranschen (min chefs man är steward och drog i lite trådar).

Väl uppe i luften ropas mitt namn ut i högtalarna. ”Linda ——–, var vänlig kontakta cabin crew”. Hjärtat i halsgropen såklart och helt övertygad om att mitt baggage var på villovägar. Tvärtemot skulle stewarden bara lokalisera mig så att han kunde ta extra väl hand om vårt sällskap. Me likey.

14.45 CDT (Central Daylight Time, Chicago)
Att resa inrikes i USA är något av ett äventyr. Jag tycker att jag är bra på engelska men på just inrikesterminalerna pratas det snabbt.

Nio timmar på flyget till Chicago och min rumpa var helt avdomnad. Transfertiden på 2,5 timme räckte precis till att hämta baggage, komma igenom passkontroll och tull, ta sig till rätt terminal, köpa Marie Claire (men underbara SJP på omslaget), slänga i sig en korv och kasta sig på nästa plan till Portland, Oregon. Flygplanet känns lite som en relik från 80-talet, som gamla bumbeltåg eller citybussar innan etanolen kom. Vintage är ju inne sägs det ju. Men jag blir förvånad om planet håller ihop. Och syrran hittades precis tuggummi på sin säkerhetsbroschyr. Yum.

16.45 MST
Mamma petar på mig och förstör min skönhetssömn. Den enorma mannen framför mig tycker att Dr Zeuss är skitkul, hela sätet kluckar ikapp med honom. Och kan de sluta springa fram och tillbaka med den där jävla vagnen?

Arewethereyet?Arewethereyet?Arewethereyet?Arewethereyet?Arewethereyet?

TISDAG 10 JUNI, 10.55 PST (Pacific Standard Time)
Efter att ha plockat upp vår hyrbil på Budget (en enorm Dodge) på Portlands flygplats igår, letade vi reda på vårt hotell, Super 8 Motel, som bara låg ett stenkast från flygplatsen. Vi var lite oroliga eftersom vi bara hade två rum på fem personer, men som vanligt var rummet utrustat med två Queensize sängar (150 cm) så jag och mamma fick dela. Myselipys.

Efter att ha checkat in åkte vi i vår enorma bil till den närliggande dinern Sharis där vi intog stora portioner typisk amerikansk mat som inte var nyttig någonstans. Tyvärr orkade vi inte trycka i oss deras berömda Marionberry paj, den får vänta till senare. Vi hade en fantastisk servitris, Kathy, ett sådant energiknippe som pratade nonstop och var en riktig sweetheart. Jag hoppas att vi dricksade tillräckligt.

Imorse vankades det frukost på hotellet. Bagels med creamcheese och sylt, mjölk och cornflakes och såklart blåbärsmuffins, allt delikat serverat på frigolittallrikar. En hel massa härliga tillsatser, mums!

Nu kör vi på Highway I5 på vägen till Albany där vi ska äta lunch hos Leifs bekanta Maxine. En massa outlets, Macy's och Targets har passerats på vägen. Jag vill shoppa!

ONSDAG 11 JUNI, 15.26 PST
Jag börjar räkna ut hemligheten bakom den otroliga fetman bland amerikaner. Och det är inte bara det faktum att de sällan lagar mat själva utan äter samtliga (onyttiga) mål på restaurang (eller takeout), eller att dessa mål är ungefär dubbelt så stora som de är hemma i Svealand. De verkar dessutom vara otroligt lata. De tar sina enorma bilar till drive-ins, vad de än ska göra, dvs om de inte beställer hemkörning. Jag har hittills sett drive-ins på, förutom en hel drös matställen såklart, både bank, pharmacy och grocery stores.

Igår kom vi till Albany runt 11 och letade reda på ett motell direkt. Det blev Motel 6, ett billigt men väldigt bra motell där jag, mamma och Anna fick dela på ett rum med inte mindre en tre Queensize sängar så höga att man kunde dingla med fötterna när man satt på dem. Kände mig lite som prinsessan på ärten.

Hos Maxine vankades det lunch inköpt på Costco's, mataffärsklubben enbart för medlemmar, i hennes söta lilla hus ”Wisteria Lane Style”. Efterrätten bestod av underbar strawberry shortcake med färska jordgubbar från Oregon (viktigt!) och grädde. Väldigt gott! Under eftermiddagen diskuterades kulturskillnader, politik, Red Sox (hennes baseballgalne sons favoritlag) och nya iPhone. Det var väldigt intressant att se ett äkta amerikanskt hem innifrån. Hon hade även en fantastisk trädgård där hon odlade bl.a. ärtor, potatis, kål och massvis med örter. Ambitiöst.

Efter Maxine gjorde vi ett besök på Target innan vi avrundade dagen med pizza från Pizza Hut (dock utan tomater pga salmonellaskrajsa amerikaner) innan vi knöt oss innan 21.

15.55 PST
Om vi tyckte att Sharis var en typisk amerikansk diner var det innan vi besökte Roger's. Imorse intogs frukost på det lilla lokala haket där det inte fanns en turist så långt ögat kunde nå. Autentiskt är rätt ord.

En sväng norrut till Woodburn outlets och besök på Banana Republic, Levis, GAP, Nine West, Calvin Klein och Adidas och vi blev alla några shoppingkassar rikare. Jag älskar dollarkursen!

Mitt första vingårdsbesök (och då har jag ändå varit på road trip i Italien och södra Frankrike) avlades på Willamette Valley Vineyards bara några mil norr om Albany. Rader på rader av ståtliga vinrankor och längst upp på kullen låg ”The tasting room” där vi fick smaka på utsökt bl.a. Chardonnay, Pinot Noir och Riesling. Vi åkte därifrån lite smått på pickalurven och sex flaskor vin rikare.

Nu är vi på väg till Newport vid Stilla Havet-kusten, massvis med skog här, känns nästan som hemma!

17.06 PST
En fråga besvarad: ATM=Automatic Teller Machine. Man lär sig något nytt varje dag.

TORSDAG 12 JUNI, 10.15 PST
Vi kom ut ur skogen och helt plötsligt bredde Stilla Havet ut sig framför oss. Som två helt olika världar. Vi promenerade ut på sanddynerna och till slut fick jag sänka ned mina fötter i havet. Rätt så kallt, men känslan var magisk. De höga vågorna, milslånga stränderna, eviga horisonten och doften av salt hav i vinden mot mitt ansikte. Berusande.

Dessa små kuststäder är otroligt karaktäristiska, i stort sett inga kedjor har slagit rot här förutom ett och annat McDonald's. Det som istället dominerar är små diners och butiker som ”The Kite Shop”. Vi var precis inne i en ”Antique Mall” mitt i ingenstans mellan Lincoln City och McMinnville, otroligt fascinerande med autentisk amerikansk historia. Där plockade vi även upp äkta Saltwater Taffee. Mycket gott.

På hotellet vi sov på, Lincoln Inn, hade vi en fantastisk havsutsikt. Detta triggade dock en del tsunamimardrömmar (det kan ha att göra med all fet mat med) efter att ha sett varningsskyltar längs med stranden. ”Vid jordbävning, sök er uppåt och från vattnet”. No shit.

11.10 PST
Vi har många gånger passerat ställen där man kan köpa färdiga hus i stil med släng-upp-huset-på-släpkärran-och-placera-det-var-du-vill. Fasligt praktiskt. Nu passerade vi precis en ”home outlet”. Hem på rea. Utmärkt.

FREDAG 13 JUNI, 06.05 PST
Efter att ha spenderat eftermiddagen igår med att jaga den perfekta utsikten över Mount Hood har jag precis sett berget på riktigt nära håll. Vårt plan till Denver har precis lyft och tog oss precis förbi det magnifika berget. Otroligt vackert i soluppgången.

Inatt klev vi upp klockan tre för att vara på flygplatsen senast 4.15. Jag har fortfarande inte riktigt ställt om mig till Oregon-tid och tur är väl det, då hade jag aldrig tagit mig upp.

Igår var det spektakulära naturupplevelser som stod på schemat. Efter att ha vinglat lite i centrala Portland, letandes en Jaguarförsäljare (Roger skulle köpa reservdelar) och lunch på ännu ett Shari's, bar det av österut på Historic Columbia River Highway. Där bjöds det på utsikter och naturupplevelser som tar andan ur vem som helst. Längs vägen fanns ett antal fantastiska vattenfall varav vi stannade och tittade närmare på två av dem. Det går nästan inte att beskriva känslan av att stå vid foten av ett 165 meter högt vattenfall. Kraften, skönheten och det faktum att man blir plaskvåt i ansiktet utan att ens ha känt en enda vattendroppe landa. Vid Mulnomah Falls vandrade vi upp en bit längs berget så att vi stod på en bro i stort sett mitt i fallet. Solen låg på och bildade regnbågar mitt framför oss. Inga skattkistor återfunna dock.

Vi begav oss sedan på jakt efter den perfekta utsiken över fem bergstoppar, bl.a. Mount Hood och vulkanen Mount St Helens. Halvvägs upp på Mount Larch där utsiktsplatsen skulle finnas var vägen avstängd pga snö. I juni! Medan allt annat är så otroligt grönt. Det var bisarrt. Besvikelsen var total men vi fick oss en liten titt från motorvägen senare. Det fick duga.

På vägen tillbaka till Portland stannade vi vid ännu en Levis outlet och trots tonvis med provande kom jag därifrån med ”bara” en jeansjacka. För hela 240 pix. Rena rånet.

9.30 MDT
Flygplatsen i Denver. Säkerheten är höjd till kod orange, den näst högsta i USA. Inte det optimala läget att befinna sig på en flygplats.