Ett-två-tre-ihop

När jag var mellan 16-19 så var jag ute och dansade väldigt ofta. Nu snackar vi inte hoppa upp och ner till dunkadunka, utan riktig dans. Foxtrot, bugg, ibland till och med gammeldans. Man drog på sig finbyxorna, en topp, dansskorna och laddade vattenflaskan. Alkohol var aldrig inblandat, helt enkelt för att det inte var syftet. Syftet var att dansa. Simple as that.

Bland favoriterna fanns Boogart, Sannex och BlackJack och när Boogart rev av sitt seriefigursmedley var hela Folkets Park i eufori. Årets händelse var dansmaran som gick av stapeln i februari och augusti då busslaster kom hela vägen från Göteborg (kan ni tänka er!) för att svänga sina lurviga under två dagars non-stop dans. Det var en av de roligaste tiderna jag haft i mitt liv.

Härom dagen hörde jag Peter LeMarcs ”Det finns inga mirakel” på radion, en låt som Boogart hade stående i sin repertoar, nostalginerven fick stimulans och det började spritta i dansbenen igen. Jag ringde min barndomskompis Maria, min vapendragare på dansgolvet, som bott i Stockholm och frågade var man ska ta vägen om man vill ut och bara dansa. Hon hänvisade mig till Mälarsalen på fredagar då de kör modern dans och klientelet är i min ålder. På fredag har de ”Skottdans”. Någon som vill följa med? Allvarligt asså. *småskraj och rätt gammal*