Restaurangbesöket från helvetet

När jag, Jenny och Soffis ska enas om en restaurang en torsdagkväll på stan efter att ha ratat Ekens överfulla uteservering så blir det lite av ett tug-of-war brudarna emellan. Vi gled Götgatsbacken fram och restaurang efter restaurang tills vi till slut var så hungriga att vi hoppade in på första bästa ställe. Eller ”bästa” var väl att ta i…

Stället har typ 3 gäster, så vi tänkte att ”ja, vi får väl in maten snabbt iaf”. Icke. Först tar det ca 10 minuter att ens få in fördrinkarna. Eller rättare sagt, Soffis fick sin direkt men den imbecila servitören (som jag tror var diskaren som hade fått hoppa in) kunde inte blanda en Cosmo utan fick ta hjälp av kocken.

Beställningarna. Oy. Jenny frågar vilken av laxrätterna han rekommenderar och puckot svarar ”Jag vet inte, jag är inte så bra på att rekommendera”. *paus* Uhmm.. okeeej? Jobbar inte du här? Jaja, iaf. Jag skulle ha pasta, Jenny skulle ha lax och Soffis skulle ha Grekiska köttfärsbiffar. Och efter hela utläggningen om laxen så säger killen ”Jaha, så det var två grekiska och en pasta?” Uhmm.. näe?

Vi beställer in mat och vin och när 20 minuter har gått har vi inte fått in ens vinet ännu. Vi meddelar ”servitören” att vi gärna skulle ta vårt vin nu och han hojtar ”Var det vitt ni skulle ha?”. Anteckningsblocket verkar som en rätt bra idé nu va? Efter mycket om och men så får vi vårt vin, men servera, det får vi snällt göra själva.

Tick. Tack. Tick. Tack. När närmare en timme har gått har fortfarande inte maten kommit. Betänk här att stället har totalt ca 10 gäster, varav 90% sitter ute och bara dricker öl. Att vispa ihop tre halvdanna rätter ska väl inte vara hjärnkirurgi. Så när killen kommer och ska ge oss våra bestick så frågar vi snällt om vi kommer bli kompenserade för detta (då har vi frågat innan hur lång tid maten kommer ta och det skjuts upp hela tiden, ska de fånga laxen själva eller?) och killen säger ”Ingen aning, ni får prata med kocken”, varpå vi säger att ”Nej, nu pratar vi ju med dig, jobbar inte du här?”. Och då säger killen ”Jag vet inte, jag har inget att säga”. Inget att säga? Nä, men då går vi.

Och det gjorde vi. Vi reste oss och lämnade halva vinaren och en gapande ”servitör” som springer efter kocken som börjar gapa ”Tjejer, tjejer!”. Sorry, ni hade er chans.

Sedan gick vi på Fenix och fick excellent service, underbar mat och fräscht rosévin. Det är skillnad på restauranger och ”restauranger”.

Stay away from Balthazar.