Jag är ”tråkig”, and I love it.

En av mina grannar i området har en sådan där självgående gräsklippare. Ni vet en sån där som glajdar runt på tomten alldeles själv och klipper i godan ro allt den kommer över, tills den typ stöter i ett träd eller ett staket eller något och då vänder den, som en förvirrad hundvalp som sprungit in i ett fönster, och drar iväg åt ett annat håll.

Varenda gång jag går förbi den tomten ser jag den där gräsklipparen. Men aldrig några människor. Vilket får mig att undra, bor det någon där egentligen? Eller är gräsklipparen alldeles ensam? Går den på batterier eller bränsle och tar detta aldrig slut? Finns det någon slags logik i dess klippande eller kör den mest på förvirrad känsla? Jag tänker på alla asymmetriska linjer som bildas i klippandet och får typ en panikattack.

Dessa funderingar finns bland dem som dyker upp i denna tomma skalle vid hundpromenader.

Klockan är kvart över 22. Det är fredags kväll och jag har precis placerat mig i sängen mitt emellan två djur. Ett spinner, det andra ligger mest och suckar förnöjt. Man kan kanske tycka att denna tillvaro är lite sorglig. Att jag borde ut och ”roa” mig. Men vet ni, detta ”roande”, det är alltför ofta inte så jädra roligt. En god (nåja, halvbra) film, en chokladkaka och en kvällspromenad floatade min båt mycket bättre.

Så nöjd med att vara sådär vuxen så att man faktiskt kan göra det som känns bra och inte det man ”borde göra”.

Tant Linda, signing off. God natt (kväll, afton, ”bara barnet”)