Det är inte helt lätt att blogga när man har en kattunge som ligger på ens händer när man försöker skriva.

Jag är en periodare. En sån där person som totalt snöar in på något, för att ganska snabbt tappa intresset och gå vidare. Ofta hamnar ändringar i matvanor och träning i denna kategori, men även inredning har tagit sig en vända i de grannskapen. I somras, när jag precis hade flyttat in i lägenheten var jag helt såld på inredning. Knarkade inredningstidningar och bloggar som besatt och lyckades byta ut i stort sett hela mitt möblemang på en månad. När inflyttningsfesten var avklarad svalnade intresset av med hastigheten av en kalldusch. Och mitt sovrum står halvklart. Tavellisterna har inte kommit upp på väggen och DVD-hyllorna väntar fortfarande snällt på att bli upphängda i vardagsrummet.

Jag gillar inte riktigt mitt sovrum. Det är inte mysigt. Jag vill ha ett mysigt sovrum, med fluffiga kuddar och dämpat ljus som inbjuder till kramar och härliga drömmar. Men jag får nog inse att jag inte är så bra på inredning. Jag är bra på att ta andras idéer och göra om de lite så de passar mig. Räknas det som härmas eller inspireras? Jag är nog en liten härmapa.

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget. Nu ska jag gå och sova i mitt omysiga sovrum. Jag tror det har att göra med bristen på sängram.