Sådana här dagar går inte till historien. Det är sådana dagar man faktiskt typ inte minns alls. För jag sover mig igenom dem, alternativt tittar på skräp-tv. Just den här söndagen mådde jag dessutom helt vansinnigt illa mest hela tiden. Inte på grund av hoolabaloofestande igår utan av den trista anledningen att jag glömde ta min medicin igår kväll. 🙄

Som många av er vet äter jag ju fortfarande anti-depressiva (venlafaxin) sedan min senaste sjukskrivning för utmattningsdepression 2011. Jag har inte slutat för att.. tja.. det har väl aldrig varit läge. Jag har aldrig varit ”på topp” och det har känts som att jag behövt vara på topp för att kunna sluta. Min läkare påpekade senast jag var där att många som varit deprimerade två gånger äter antidepressiva hela livet ut eftersom risken för återfall är så stor.

Samt att det är en jävla process att sluta med den här typen av medicin då abstinensbesvären inte är att leka med. Något jag blev plågsamt påmind om idag. Igen.

Jag kom hem från Stockholmsresan igår kväll runt 20. Kom inte längre än till sängen där jag totaldäckade av trötthet och låg kvar till ungefär lunchtid idag. Jag glömde således att ta medicinen igår kväll. Runt 16 idag började de välbekanta blixtrarna komma framför ögonen och yrseln och sedan kom illamåendet som ett brev på posten. Visst i fan.

Sedan dess har jag åter igen legat i sängen. Nu är jag uppe och försöker fixa lite käk så att jag inte blir ännu mer illamående av hunger.

Jösses vilket fantastiskt inlägg. Inte mycket som slår realtid.  Men du fick i alla fall se utsikten från mitt nya sovrum!