Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.
Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.
Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.
Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.
Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.
4 svar
En god (jämnårig) vän gick bort nyligen, jag tycker känslorna går som i vågor…man får bara ta en våg i taget, liksom 🙁
Usch och fy, jag är så ledsen Pia! Kramar till dig.
Mitt senaste år halvår har varit fullt av bortfall. 3 nära gick bort inom loppet av 3 månader. Det fick mig att inse att sorg är så förbannat olika och man kan aldrig förutse hur man kommer att ta det. Det är inte alltid den närmsta man sörjer hårdast utan ibland kan det vara när någon i periferin eller t.o.m någon i kändisvärlden dör som slår ner som tyngst.
Jag gissar att döden tar fram våra egna farhågor.
Men det är ju så hemskt så jag vet inte vad jag ska säga. Men tack för att du bekräftar det jag kände, att jag inte är ”konstig” som sörjer bara för att jag är långt från källan.
”Döden tar fram våra egna farhågor” – mycket kloka ord. Jag tror du har helt rätt. Kram.