Tankar kring att vara stark. Och skör.

Härom veckan fick jag höra att jag nog kan uppfattas som ganska “hård”. Personen som sa det menade inget illa utan menade bara att jag är en person som tar plats, som syns och hörs, är självsäker och säger vad hon tycker.

Och att det är sånt som kan skrämma bort vissa (alla) killar (ja, vi pratade om att mitt dejtingliv är öken).

Och det här har snurrat i mitt huvud sedan dess.

Jag tycker att jag är en person med väldigt nära till alla mina känslor. Jag är sårbar, jag kommer med hjärtat i händerna och vill tro det bästa om människor. Åtminstone är det så jag sett på mig själv länge. Kanske för länge? Är det kanske dags att omvärdera den självuppfattningen?

Å andra sidan så är jag väl rätt “hård”. Eller.. hur ska jag beskriva det…

Jag kan saker. Jag har bra självförtroende kring vad jag kan och vad jag är bra på. Likväl har jag noll prestige i att säga “jag vet inte” och vara ärlig kring saker jag INTE är bra på. Skulle aldrig hitta på att jag kan något bara för att föda mitt ego eller verka cool/smart/kunnig inom något ämne. Att kunna säga “jag vet inte” och “jag hade fel” är två av de egenskaper jag är mest tacksam över att jag har. Det, och det faktum att jag kan glädjas för andras framgång och lycka. Det gör att man får vara glad så mycket oftare.

Jag kan nog vara för rak. För mycket “no BS” och för ärlig och konstruktiv. Jag gör det med hjärtat på rätt ställe, för att peppa och liksom mentalt “skaka om” personen för att hen ska hitta ut ur förvirringen hen befinner sig i. Men det blir också lite “mitt sätt är det rätta sättet” och kanske inte så “smeka medhårs” som alla kanske behöver.

Ojoj så mycket citattecken det blev där.

Jag klarar mig själv. Jag är van att klara mig själv. Innan jag flyttade hem till Övik så var allt som hade med hus och hem och vardag bara mitt att lösa så gott som jag kunde. Efter flytten hjälper mamma och familjen mig en del med trädgården och husfix och sånt jag inte kan – eller som bara är roligare att göra när man är två.

Jag har varit egenföretagare på heltid i sju år. Jag har tagit mig igenom utmattningar och depressioner. Och jag har gjort det själv. Med vänner, familj och konsulter till hjälp så klart men i slutändan är det ju bara jag. Utan partner, utan familj. Utan ett vardagsteam.

Därför får jag ofta höra att jag är “stark”. Jag kallar det väl snarare att jag är lösningsfokuserad samt – har inget val. Har man ingen annan att luta sig mot får man ju lösa problemet själv? Eller?

Samtidigt är jag så jävla skör. Den här senaste veckan har det värkt i hjärtat varenda dag. Ångestklumpen har varit konstant närvarande. Ensamheten har liksom slukat mig hel. Gråten i halsen vill inte försvinna.

Och då lägger jag mig i soffan och stirrar i taket eller sover en stund eller klappar pälsbarn. För jag vet ju att det går över.

Och det är något otroligt vackert i att kunna känna alla känslor, att våga gå in i dem och rida på den något plågsamma vågen. Och ur det förhoppningsvis bli bättre på att kommunicera och mer medveten i sina relationer, oavsett om de är privata eller businessrelaterade.

Men då var det ju det där med att ingen vill vara med mig för att jag verkar “hård”.

Ett moment22 om du någonsin såg ett.

Med detta i åtanke kan man kan säga att jag föll handlöst för min fina vän och kreatörskollega Elins halsband “starkskör” som hon skapade under projektet Expression Design i våras. Nu hänger det runt min hals för att påminna mig om att det är okej att vara båda sakerna – gärna samtidigt. Om du vill kan du läsa mer om det här.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

4 svar

  1. Okej, nu rantar jag fritt här, (menar alltså inte att detta skulle applicera på dig.)

    Jag skulle säga att män som skräms bort av ens personlighet är män man inte passar ihop med från början.
    Jag tror stenhårt på att om man tex skrämmer bort alla man dejtar så betyder det att man fastnat i ett mönster av att dras till fel killar. Dvs att man dras till något man kanske inte borde dras till. Vad exakt det är, är svårt att säga. I mitt fall var det att jag ständigt blev illa behandlad av män, på grund av att de hade låg självkänsla. Vad jag dragits till med alla dem? Att de var så självsäkra. Men jag hade inte lärt mig se att den självsäkerheten grundade sig i osäkerhet.

    Jag är också hård, rak och dominant, med höga toppar och lite djupare dalar då och då. Många killar, och tjejer för den delen (när det gäller vänskap) har haft svårt för mig. Med all rätt ibland, jag kan vara alldeles för burdus.

    Min sambo är en kille som BARA dejtat tuffa och jävligt bestämda tjejer, och han är motsatsen. Lite försiktig och tillbakadragen till och med. Förr hade jag trott att han var osäker, men nu kunde jag se att under hans försiktiga stil så låg världens tryggaste personlighet. Mind blown i mitt fall. Nu tränar jag mer och mer på att vara skör och det har visat sig att jag är mkt skörare än vad jag först trodde.

    Men det är väl mitt enda dejtingtips ever. Dejta folk man inte är intresserad av, för man kan lära om de mönstren i hjärnan och då kan något man inte trodde man skulle gilla plötsligt bli SÅ HIMLA INTRESSANT.

  2. Julias kommentar, så intressant! Har lyssnat på podden Kärlek & Terapi där man får följa med i terapisamtal med paren. SÅ INTRESSANT!! Och just hur ens bakgrund färgar ens beteende så starkt och skapar helt motsatt effekt utifrån vad man själv vill. Rekommenderar!

  3. Nu har jag druckit några glas vin, och därmed skriver jag fria tankar utan självbehärskning.
    MEN. Som ovanstående är inne på – det är “fel” typ av män som du upptäcker du dras till. Jag skulle vilja vända på begreppet och säga det är fel typ av män som attraheras av dig. Jag, utifrån min erfarenhet och mina otaliga terapitimmar, menar att det är inte DU som hittar fel utan du blir uppsökt av folk som helt enkelt inte har förmåga att hantera någon med självförtroende/självkänsla! Jag hade sån enorm tur att efter 10 år i träsket – och jag menar verkligen träsket – hitta en “helt vanlig kille” i jazzklubbskön en försommar för snart sju år sen. Men jag är övertygad om att jag varit precis lika lycklig på egen hand.

    Jag har aldrig nätdejtat eller liknande utan var väldigt tillfreds med mitt liv som det var. Och snubben jag träffade likaså. Det vill säga att vi båda kände att den andre berikade ens tillvaro snarare än fyllde ett tomrum.

    MEN.
    Jag skulle (nuförtiden) aldrig komma på tanken att ägna tid år någon som inte kan ta att jag är vuxen med egna värderingar och åsikter. Då är jag fan hellre ensam. Tycker någon att jag är hård för att jag uttrycker en rak åsikt eller (gud förbjude) ställer en rak fråga – their loss. Mitt liv är för kort för att jämka, anpassa och förminska mig själv så någon annan inte känner sig hotad av min uppriktighet/rakhet/hårdhet. Själv tycker jag ju att personer som uppfattas som just det där är oerhört mer intressanta och attraktiva och faktiskt har något som är värt at utforska.

    Du förtjänar någon som älskar dig för den du är. Att du skulle “skrämma bort” folk är i det här fallet en styrka. Då slipper du investera tid och känslor med någon som inte har förmågan att lyfta dig till den nivån du förtjänar!

    Som sagt. Jag har kikat långt ner i rödvinsflaskan, men hoppas ändå att jag lyckas förmedla någon sånär vettig tanke.

  4. Hej Linda! Älskar begreppet starkskör och att vi människor, allihopa, har möjligheten att vara just det, både starka och sköra. När vi med viss distans kan se alla våra sidor och inte värdera dem som bra eller dåliga utan just bara precis som de är, då ökar chansen att vi kan komma till vår rätt och även trygghet kan byggas i våra relationer. Fortsätt att vara just du och visa hela dig för dem du möter! Jag har en nystartad youtube-kanal https://www.youtube.com/channel/UCuCndp9oJCK8raL7h021Wdg där vi ännu inte hunnit så långt ned på djupet, men med visionen att bygga trygghet i varje människa utifrån sina egna unika förutsättningar. Kanske hittar du något att inspireras av där precis som jag hittat inspiration här hos dig?

    Allt gott!
    /Pernilla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

En stormig september

September kan möjligtvis vara den bästa månaden på året. Det är inte för varmt, det är inte för kallt. Man kan fortfarande sitta på en

Lite vardagsglädje med Jossan & Vanja

Förra måndagen fick jag spendera en alldeles fantastisk timme med två av mina favoritpersoner i den här sociala medier-världen. Nämligen Josefin och Vanja! De här